Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 3

uppe, om det än är genare, kommer jagl: inte fram för träd. Så — taek skall dul ha! Nu må du ändtligen ösa prommen rik-: tigt grann, medan som jag är borta, och håll dig så härnere vid när jag kommer! Erik synade och såg på preommen, som ingen fara var med, och med en liten yxhammare, som han oftast bar ppå sig, gjorde han ändå för säkerhets skulll ett par slag här och hvar och satte sig seedan att ösa, under det han alltemellanåt Ihöll upp och kikade bort öfver skogen, huru långt solen torde vilja ge sig i förväg för dem. När en timma hade gått om, hade bon redan bjudit tarväl till Trollkärnet för den dagen och kastade endast ett helt lätt stäns från sitt granna släp över den gbttrande ytan. Småningom försvann äfven detta, men i stället blef denna färgad af återskenet från de granna purpurskyarne, och hela det inklämda djupet låg rödfärgadt, tsom en mörk, trång håla af blod. Då tycktee nästan Erik att det var 7ugget, för det teströk en sådan skarp fjellvind nedför biranterna och krusade det röda bergshafvett. Men helt tvärt blef detta mörkt igen, skogen kastade sina skuggor svartare och svartare deröfver och hela verlden låg i en djup ekymning, då Margreta och nytänningen nästan på samma gång kommo utför branten mot vattnet och den förra utropade: Ja, sade jag inte det! Med ens jag kom in i skogen, tittade det stora, halfva månanletet ned på mig, och jag blir i hela min lefnad led åt det. Så gudske:lof! nu är då ändtligen det öfverståndet och välbestäldt! Låt oss skynda oss att kommsaa i prommen, Erik! — Så torr och präktig: du har gjort den! — så skall du eå få vreta allt från! början, och hur bra det nu bllir med detta.? Öch nu, under det nyet lekte på vattnet