Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 2

sade Margreta. — Det är inte så litet vatten här borta i denna ändan af prommen. Men du får: ösa väl medan som jag är borta. Det är så styggt och trångt och hemskt detta Trollikärnet, tycker jag, och aldrig Gudslån vackert, som de skrika om. Det gör väl mycket till, att det var här intill som de funno den dalkarln nedslängd med halfva kroppen i sjön. Underligt är det hvad de svarta strykarne också gerna hålla sig till här om sommarnätterna, särdeles då karlarne, som aldrig gerna gå till hus. Ja, det är nu inte så långt till landsvägen härifrån, fast det är mest omöjligt att komma div — sade Erik — så styggt och besvärligt är det, — men de hålla sig till här för det, tänker jag. En gång såg jag dem sitta här ett helt samqväm och det var ett lefverne, som inte jag glömmer brådt. Jag skulle gå upp åt fjellen till och kom ända midt i gapet på dem; och inte för att jag just är rädd af mig, men den qvällen höllo de ett sådant väsende med lätande, ätande, kokande och skojande, att jag drog mig allt litet in åt andra sidan af skogen, — men det var roligt att se dem vid värmen deras, och den värmen slog de sen så mycken stark lukt uti, om det nu var af vallmo eller hvad det var, men det kändes lång väg. Då var det väl knappt af vallmo — sade Margreta — men konstiga äro de med att de ha så många tecken för sig, Bom de allt fort vill hälla i med. Tänk, att den samla gula med den platta näsan, hon skall vara så rik som en hel kyrksocken; och sår hon någonsin in genom den rikes eller den fattiges dörr, utan att ändå tigga em tråd, om än aldrig så sliten? Ja, det är ett folk att bli slug på! Men nu får du lägga fill inför denna uttden, Erik, för der