Aftonbladet – 27 januari 1865, sida 2

inte vill jag nu be far om häst igen, sen vår fick spattet. Så nu tycker je ända riktigt att du bör vara nöjd, Abla, och tacka till. Ja, det var en sak!? — sade Abla, som lärt sig många af Niklas, talesätt — ?Det är nu som en tar det till. Men inte vill R gudbevars, trilskas på att få bli qvar?, tillade hon, torkande ögonen, ?då det nu är sagdt som det är sagdt. Men att få de många högfärdiga herregårdstöserna till kamrater, som kommer med stärkta underkjortjar så att det skramlar inunder dem, det hade då allt varit det sista jag sjelf hade beställt åt mig. Hvad skall de inte hålla för ett gly med ett sådant lagårdsspöke, som jag är. Usch, jag blir väl riktigt försången.? Det skall du inte tänka, sade Margreta, tröstande. ?Såg väl någonsin hvarken Niklas eller Friberg eller Erik bort åt dem i kyrkan, så finstärkta de än voro; och de tyckte visst allihop att du är god nog, så det vore allt för barnsligt att ge dig för. — inte må du hvarken gå ur vägen för dem ller sturskas med dem, utan gå du din äriga och jemna väg för dig, antingen den vär åt lagården eller inåt kamrarne, och na du bara ditt husbondfolk för ögonen och sör dem i lag, så fnyser de så måttligt hvad let lider, skall du få se. Likväl tänkte äfven Margreta på denna omständighet för den i sådant sällskap kanske rätt otympliga Abla, då hon med n bebårdad schal under armen och en sålan på sig, jemte en gredelin silkesduk på mfvudet, gick vid Eriks sida uppöfver åsar1e, för att sedan sätta sig tvärt öfver det illa Trollkärnet, som låg uppe i skogen ett ftet stycke ofvan Qvarnbacken och deri