Aftonbladet – 25 januari 1865, sida 3

thinget har på gifven anledning städse förfäktat och begagnat denna sin rätt att afuilva ett, af en särskild regeringsåtgärd ramkalladt, tadelsvotum mot en elier fler: af regeringens ledamöter, när det funnit omständigheterna dertill föranleda. Och lika ihärdigt har regeringen, utan framgång. tillbakavisat? denna uppfattniog af odels thingets n yndighet. Som vi inhemta al det nyss offeutiiggjorda betänkandet från justitiedepartementet, har regeringen så för jarit genom tillkännagifvanden af den 4 Okt. 1830, den 17 Okt. 1839. den 10 Nov. 1542 och den 23 Maj 1560, liksom hon nm äter förnyat detsamma under den 17 Dec. 1864. Under representationens sista möte ?fasthöll? nemligen odelsthinget genom ett beslut deuna sin rätt mot regeringens pro test, och derföre måste nu detta beslut be mötas med den sedvanliga protesten från regeringens sida, såvida eljest allting skali vara klippt och skuret och statsmaskinerie ej råka 1 olag. På sista storthinget föranledde frågan ev utredning blott för så vidt angick den form hvari odelsthinget skulle uttula ett tadelsvotum. Beträffande realiteten var man full: ense, och tillochmed Schw:igaard slöt sig till den af protokollekomiten år 1845 ut tryckta mening, att odelsthingets i form al ett ogillande uttryckta beslut ej kan till mätas någon slags juridisk verkan, men at! hvarken häraf eller af odelsthingets rät enligt 30 den elutsatsen kan härledas. ut odelsthinget skulle sakna rättig: et til ett sådant förfarande: uppgiften vore blott att denna rätiäghet ej missbrukades, så ati den förfelade sin moraliska verkan, hvilkei måste bero af de grunder, hvarpå beslutet stödde sig.? Det bör väl ock erkännas -— fortfar Af tenbladet. — att liksom det förfarande, son den kontrollerande myndigheten valt (ör att tllkännagifva sitt ogillunde af en regeringsåtgärd och det? ansvur, man vill gört gällande mot vederbörande rtegerivgsleda mot, till alla delar öfverensstämmer med ett mera framskridet konstitutionelt stats hf, så medför det ock den lämpligaste. snabbaste och verksammaste afgörelse ul en föreliggande fråga. Kunde odelsthinget ej tillgripa detta korrektiv, så återstodet blott att använda riksrättsaktioner och adresser, och man kan tänka sig många tillfällen då det i saknad af andra medel skull känna sig starkt frestudt att gom sin ende utväg begagna ettdera af dessa utomordenttiga och ohandterliga maskinerier, oaktadt det måhända vore ett starkt missförhål-: :ande mellan sakens beiydenhet å ena sidan och den procedyr, hvartör den blefve: föremål, samt det uppseende och den sensation häraf skulle väckas, å den andra si-. dan — vare sig alt den finge formen a vidlyftiga och hältiga debatter om eh adress ull konungen, eller af en stämning till riks-rätten. Det synes ock naturligt nog att. å odelsthinget har till uppgiit att genon: ranskning at protokollerna kontrollera reeringens särskilda åtgärder, en votering ofver vederbörande utskottsbetänkande är den enda utväg, det eger, till ett allmänt ullkännagifvande af, huruvida det instäm-: mer uti det i betänkandet uttalade ogil tande af en regeringsåtgärd eller icke. D ett sådant tillkännagiivande ej atser och ej kan utöfva auvnat än en moralisk verkan. så följer häraf, att det i händelse af missbruk också mäste i större eller mindre grac blifva betydelsel Af denna grund kunde det således tyckas, som borde den verkställande makten sjelf finna sig belåten med. ett sådant uppgörelsesätt.