Aftonbladet – 25 januari 1865, sida 2

och de svaren stå näst under de och de frågorna. Ty aldrig har väl någon bok i verlden lästs med mindre eftertanke, än långoch lillkatechesen. I Prestsäter tittade både Margreta och Herlog sjelfva i längkatechesen. Icke för det, att det just någonsin var vanligt att gift folk och hemmansfolk dertill blef stäldt tillrätta för sin kristendomskunskap. Men det var ej heller så alldeles säkert, ty man visste omtala från dens och dens tid, att katechesfrågor ställts på riktigt ansedt folk . Abla var den, som här hade den svåraste persen. Hon var ej af naturen svag för att fördjupa sig i lärdom, som hon sjelt skrattande sade; och hvad det angick att läsa utomkring?, så gick det visserligen fort framåt, men också alltid lika fort tillbaka. I Prestsäter hade man ej heller i andra afseenden obetydligt beredt sig på husförhöret. Fleraart herrskapens, förutom mån a andra hjonelag, skulle in ien särskild kammare och trakteras med smör och bröd och bränvin, kaffe och ostkakor och mycket mera. Hela gården hvimlade af halivuxna ungdomar, med smörgåsar i händerna och myror och långkatechesen i hufvudet. Förstugan var full af töser och drängar. Inne i stora stugan, der presten tronade framför ett bord med papper, böcker och bläckhorn på, sutto alla de äldre uppradade på bänkarne. Allt folket var kyrkklädt, liksom huset var städadt och granrisadt, som för en begratning. Abla stod bakerst i dörren och tittade in, ängsligt väntande i hvar stund att få höra sitt namn uppropas och förargad på Niklas, som ej ens nu kunde låta bli att stå bakom och rycka heune i hårflätorna. Gosse efter gosse, tös efter tös, framkallades och afs edades, utan att just hatva gjort annat skäl för sig inför presten, än att ha knäppt ihop händerna midt under bröstet och ifyllt med slutorden, när de af den välvillige pastorn hjelptes så längt på vägen, efter det de vid hvarje gjord fråga upprepat densamma. en tyst! nu ropades fram — ioke Able