Aftonbladet – 24 januari 1865, sida 3

avgenama, då man IfOTHytlat 55 ie rebbtn nen till de välförsedda borden på raste-stationerna. Gitvet är dock, att man får gälda denna snabbhet och beqvämlighet med uppoffring af de många pikania ätventyr och läronka erfarenheter, som en sådan tur förr kunde erbjuda. Men äfven på en jernvägsresa händer det att man kan snappa upp ett och annat, som förtjenar att tagas vara på, och jag bar deriöre nedskri vit mina små iakttagelser och meddelar er dem här. Jag afgick härifrån med snälltåget, och såg ingenting annat anmärkningsvärdt vid affärden, än att passagerarnes antal var högst ringa, 15 å 20 personer. Vägen till Göteborg är för de flesta nu så tillräckligt bekant, att jag ej kan omtala något nytt derom mer än att arbetet å Norrköping — Katrineholms-banan, — hvilket 1edes af kopten Adelsvärd, pågär med all fart samt att rails och sleepers äro utla da ett godt stycke från Kratrimeholm. I den kupe der jag satt, befann sig en kapten, hvilken var så stor vän af Ni-reformen, att han föreslog, att allesammans, som befunno sig i kupen, skulle kalla hvarandra för Ni samt under resan, hvar och en i sein mån, arbeta för att detta blefve antaget tillialsspråk på statens stambanor. Det der ?herrn? låter nästan som ett oqvädinsord?, tillade hen. Förslaget antogs med acklamation af alla, utom twenne: Den ena var inspektor :på ett grefligtt gode, och ban förklarade, att det skulle kjosta honom hans inspektorsbefattning, om han kallade ?hennes nåd? för Ni Den andira var en äldre man, som såg mycket vördmadsbjudande ut få morgonn vid det skumma skenet från ampan i kupen, men som, sedd vid dagsljus, helt och hållet förlorade sin gloria. Han svarade iovgenting, och sade för resten ej heller något, men af hans miner, då vi ungdom resonerade om reformer, kunde mån sluta till, att han icke var någon vän deraf. Jag kom sedan underfund med, att mannen var lik murken pilved, hvilken såsom bekant har egenskapen att lysa endast i mörkret. Jag misstog mig icke heller på karlen, ty vid Hallsberg erfor jag, att han var — prost. Under vägen dit hade passagerarnes antal i min kupe reducerat sig derhän, att jag ensam skulle fått fortsätta resan, derest icke ett par jernvägstrafik-tjenstemän lyckligtvis behöft fara till Sköfde och intagit två af de lediga platserna i vaggonen. Ingen: ting kunde vara naturligare än att vi kommo att samtala om jernvägsolyckan vid Sandsjö. Båda två förklarade med en mun, att Kiex var den enda skyldige. Jag vågade göra invändningar. Jaså, jeg kan märka, att herrn läst tidningarne, som förvilla opinionen med sitt prat om saker, som de ej begripa?, sade den äldsta, som uppgaf sig ha varit anställd vid jernvägen i 10 år. För en sådan auktoritet bugade jeg mig och medgaf, att jag var okunnig i allt, som angick Jernvägstrafiken, och detta föranledde min interlokutör att hålla en föreläsning, hvars bufvadinnehåll bestod deri, att en stationsinspekior skulle vara olycklig, ?om han ej tinge anse sig sjelf och sin station skyddad genom stoppsigpal.? Jag bjöd till att göra för honom klart, att detta skydd totalt misslyckats vid Sandsjö, hvarpå svarades, att rtationsinspektoren derslädes var utan all skuld och omöjligt kunde fällas till ansvar. Jag invände, att det var hans fel, att spårvexlaren tagits från sin post, då extratåget var bekantgjordt genom det föregående. ?Alldeles icke?, fick jag till svar, det praktiseras öfverallt att spårvexlaren tages till biträde vid bagaget och goaset. Det är alldeles oundgängligt vid små stationer, der stationskarlarne äro få. Det stär dock ireglemeentet?, fortfor jag hårdvackadt, att så ej fåir ske?, och dermed upptog jag en tidniing ur fickan och visade honom en paragraff, införd deri och rörande denna sak. an läste igenom den, och visade derunder en miin, som tydligt antydde, att nämnde peragreaf åtminstone icke stått i hans reglemente. :?Nå, hvad sägs?? trägade jag, sedan han ggenomläst den och med förargelse kastat ticdningen ifrån sig. Jag säger att tidningarrne fått en reglementsföreskrift att rida påå samt göra väsen af, men att de jemt läggaa sig i saker, som de icke begripa. Efter anfgilvande af denna dom utan appell, iakttopg han en ihärdig tystnad ända fram till Skööfde. Då en person?, tänkte jag, som vaarit vid jernvägen i 10 år, liksom du, hyllanr den grundsatsen, att tydliga föreskrifter ej äro till för attefterlefvas, så är det godt ooch väl att vi hawn press, som tillhäller försuumliga personer, de må vara högre eller läggre, att göra sin skyldighet.? Då den enda nya reskaamrat jag härifrån fick syntes ha tagit den öösterländska satsen. att tala är silfver, men ttiga är guld?, till rättesnöre för sig, tog jagg mig nu för att betwrakta omgifningarne kriuug banan. Jag vill likväl icke falla besvärligg med några beskrifningar, dem ni finneer fullständigare i vägvisare och resehandbööcker än det är möjligt att lemna för den, soom ilat förbi förejernvägsresandes tjenst tilillåter jag mig likväl fästa uppmärksamheteen på trakten kring Mullsjö, som är särdeles : vacker. Den företer en äkta småländsk naatur. Om staden Jönköpings; herrliga belägenberömd. Äfven för den på jernväg anländande presenterar sig sttaden fördelaktigt. Stationshuset och bangårdisbyggnaderna, alla af sten samt uppförda ii en smakfull och ändamålsenlig stil, äro belägna på en utfyllning af Wettern, utefter hvars strand banan fortlöper söderut ettt långt stycke. Den del af staden, som syness3 från stationen, har ett särdeles inbjudande uutseende. Till höger ser man den stora tändsticksfabriken, rätt framtör har man en i mindre park, den inre och yttre hamnen, Fhvars höga och välWetterns oroliga vågor. Längst utpå vågför sjöfarande. Stadens; hotell i närheten af stationen är en storawrtad byggnad i 3 l våningar, om hvars dimiensioner man kan Jgöra sig en. föreställningg, då jag nämner ANNE a målen med snälltågstartt. Till blifvande. het är öfverflödigt att ordaa, ty den är af älder. diga vågbrytare af sten kknappt förmår hejda brytaren Neger ett litet Ifyrtorn, till ledning e