nvaa värre ar alcrlalner I ratlct och Val Dbalt. Valet mellan dessa båda alternativer borde väl icke vara svårt och likväl finnes en li2! ten hake, som åtminstone gör oss tveksamli ma och den kallas — erlarenheten. Lan-d! det har nemligen redan en gång förut befunnit sig vid en sådan skiljoväg, vi menajn för 10 å 12 är sedan, då det bröt med pro!! hibitivsystemet. Då upphäfdes ännu värre 8 rop om landets stundande ruin och de unle derstöddes med vidlyftiga silterkalkyler, h hvarmed man denna gång icke besvärat sig och oss. Man talade om att hela provin-9 sers befolkning skulle nödgas utvandra tilll Amerika och fotade att nedlägga alla fa-5 briker, all industri för att strafta det otack1 samma fäderneslandet. Åtskilliga färgare,d yllefabrikanter och handtverkare i Norrkö-n piog — vi vilja icke anföra deras namn n ehuru petitionen ligger framför oss — be5 gärde två års anstånd med upphäfvande aflv importförbudet för ylefabrikater och färk diggjorda kläder, icke för att derunder förF bättra och upparbeta sin näring utan för att! få tid att öfvergå till ett onnat yrke, för attin kunna upparbeta inköpta materialier och i r 6 ( 1 ( s 2 försälja fabrikationen. Man uträkn de pr månad huru lång tid som härtill behöfdes, emedan efter förbudens upphäfvande det blir en nödvändighet för hvar och en som icke vill ätventyra att förlora hvad han med arbete och möda förvärfvat att använda sitt arbete och sitt möjligen samlade rörelsekapital i andra riktningar, der utsigten till en! tarflig bergning kan vara mera sannolik?. (Om arbetaren? yttras icke ett ord i denna ! petiton.) Hrr fullmäktige ijernkontoret för-: klarade inför K. M:t den 21 Nov. 1854, att! medgifvandet af tackjernsexport vid den låga :! tull som af rikets ständer blifvit bestämd, : och vid jernhandteringens dryga beskatt-: ning, skulle undergräfva möjligheten åtmin-! stone vid de flesta bruk att för framtiden tfortfara med tackjernets förädlande?. I Elfsborgs län ansåg man den 25 och 27 Oktober 1854 förbudets borttagande för bomullsväfnader vara en ?dödsdom? för dervarande : bomullsindustri. — Stockholms handtverksförenings fullmäktige, som alltid varit yt terst patriotiska och rättvisa sam: ömma om arbetarnes bästa, fordrade å ena sidan tullfrihet för de mest nödvändiga födoämnen, men förhöjd tull på utländska han dtverksvaror samt bibehållande af utförseltullarne för flera varor. De tillstå med ängslan att tilllämpningen af den då vid riksdagen antagna tulltaxan skulle i en icke aflägsen framtid förstöra landets egna näringar.? Följden af förbudets upphäfvande för gångkläder anses blifva att icke allenast all inhemsk tillverkning af kläde kommer att upphöra, utan äfven att de många tusende idkare och arbetare, jemväl af den qvinliga befolkningen, i skräddareyrket, hvilka deraf törut haft sin tarfliga utkomst, skola, liksom de vid klädesfabrikerna anställda arbetare, komma i overksamhet och falla fattigvården till last?, ett desto sorgligare öde, ?som ingen samhällsmed!em till sin vältärd lidit af ifrågavarande förbuds bibehällande?. Man skulle tro af det nyssnämnda, att rikets ständer tillräckligt misshandlat hrr skräddare, men för att fullkomligt bereda skrädderiyrkets totala undergång? bibehöllo de tillåtelsen att kläder, som egarne sjelfva medhafva, få tullfritt införas, då de pröfvas icke öfverstiga personligt behof, och detta trots 7de faktiska upplysningar? som ?skräddareåldermannen hr riksdagsmannen Spångberg?; meddelat till borgareståndets protokoll den 5 Maj 1854. Vi vilja ej besvära läsaren med ytterligare utdrag ur denna och de många andra etitioner, som samtidigt inkommo till K. aj:t mot förbudssystemets borttagande och anmärka endast i parentes, att på den tiden hördes intet klagomål öfver M:ts rättighet att medelst förbud minska tullinkomsterna och träda rikets ständers beskattningsrätt för nära. Då låg man vid K. Mets fötter för att bedja vid allt hvad heligt är att K. M:t icke måtte bry sig om hvad som nu kallas helgden af svenska folkets konstitutionella rättigheter?, utan foskt draga ett svart streck öfver en mängd skattetitlar, som riketsständer upptagit, ehuru derigenom onekligen en rikets ständers rätt att bestämma formen? för bevillningen, och gättet för dess ökande och minskande skulle komma något till korta. Nu ljuder från samma läger en annan melodi. vad som då var snöhvitt är nu kolsvart, till bekräftelse på den gamla satsen, att det egna intresset gör en menniska mycket skarpsynt i fråga om egna angelägenheter, men ofta närsynt för att icke säga stockblind i fråga om det allmännas. Det skulle alldeles icke förundrat oss om författaren i Allehanda undertecknat eller författat någon af ofvanberörda petitioner, men säkert är att hans artikel för den 17 dennes gifver dem den fullständigaste dementi. I stället för den förutspådda totalt förstörda eller ruinerade industrien försäkrar han oss nu ega en, som inbringar 30 millioner årligen, en öfver hvilken allmänheten ännu för kort tid sedan kände sig stolt?. Om hon icke känner sig lika stolt nu, så är det fabrikanternas egen skuld, som genom ohemula anspråk och hättigt motstånd mot hvarje aldrig så litet framsteg hålla på att uttrötta och från sig vända alla industriens verkliga vänner. Obestridligt är emellertid att vi i många afseenden hatva en vacker och förhoppningsfull, om också något dyr industri, och att denna glädjande företeelse hufvudsakligen är ati tillskrifva förbudssystemets upphäfvaude oct antagandet af en, såsom författaren säger, Pförsvarligt nog liberal? handelspolitik. Än nu har icke, sävidt vi veta, all klädestill verkning upphört, ännu hafva vi skräddare i mängd, skickliga skräddare, som saml: förmögenhet, och ännu fortfora, till sto men för jernin:!ustriens utveckling, de smi stångjernsbruken med tackjernets föräd lande. ?Skola vi då, när vi nu för andra gån gen stå vid skiljovägen, mer akta på förl: och hans gelikars v-rop och vojande än p: erfarenhetens stämma? Hvad auktoritet ege väl han en anonym författare, mot sådan: storheter, som jernkontorets och Stock holmshandtverksförenings hrr fullmäktige Männe han är mer än de voro, praktisk hemmastadd i vårt näringslif6? Uppriktig