Aftonbladet – 23 januari 1865, sida 1

tonblads-tryckeriet, Munkbrog atan n:o 8.) Re me R—! STOCKHOLM den 23 Jan. Ju mer det ögonblick nalkas, då, efter Jallt hvad man har anledning antaga, den så länge väntade handelsoch sjöfartstraktakten med Frankrike ändtligen skall Ikomma till stånd, desto ifri are, för att Ticke säga rent af förtviflade, blifva ansträngningarne från ett visst håll att förebygga densamma. Det är det välbekanta protektionistredskapet Dagligt Allehanda, som loförtröttadt bjuder till att bringa det derhän, att hela den svenska handelsmarinens och våra mest naturliga näringars utveckling skall sättas tillbaka för en handfull industriidkares anspråk att få framgent såsom hittills med tullagsstiftningens tillhjelp beskatta den konsumerande allmänheten här i landet. I bredd med bemödandena att inbilla folk, att den franska traktaten skulle ruinera hela vårt näringslif, har man börjat bestrida regeringens konstitutionella rätt att afsluta denna traktat utan ständernas hörande, och slutligen har nu sednast u Ppdukats ett rykte från konseljen, att dess samtliga medlemmar, med undantag af en, skulle ha omfattat den nyssnämnda teorien om konstitutionalitetens fordringar i detta fall. Detta rykte måste väl tillsvidare betraktas såsom helt enkelt en tendenslögn , då det väl svårligen låter tänka sig attien fråga, der landets intressen af ett skyndsamt afgörande äro så stora och så allmänt erkända, regeringen skulle underlåta att begagna sig såväl af sin i allmänhet egande grundslagsenliga rätt att i afhandlingar och förbund med främmande makter ingå, som äfven det alldeles speciella medgifvande som ständerna i förevarande fall redan på förhand gifvit genom sin förklaring, att de förutsågo att tullintraderna kunde genom tullnedsättningar, beroende af den väntade franska traktaten, komma att minskas. Både Göteborgs Handeltidning och Posttidningen hafva i dessa dagar ånyo till vederläggning upptagit åtskilliga af Allehandas satser och kalkyler. Handelstidningen yttrar i detta ämne: Om i det enskilda lifvet en granne erbjöde den andra en inbördes uppgörelse af den beskaffenhet, att han vill befria honom från den afgift, som denne måst hittills betala för Degagnande af en viss väg, på det vilkor att det medgåfves den förre att till den sednare afyttra af vina produkter till billigare pris än hvartill denne sjelf kunde åstadkomma sådana — så skulle man väl anse det vara höjden af fåviskhet, om ett sådant anbud ej med ifver accepterades. Det är i ungefärligen detta förhållande Sverge befinner sig till Frankrike. Vår sjöfart betungas utaf dessa s. k. tonnage-afgifter, hvilka utgöra ett premium för de franska fartyg, som äro derifrån befriade och hvilka derföre, hvad trafiken på Frankrike angår, varit i stånd att öfverflygla vår egen handelsflotta. Då egna skepp åter begagnas, drabbar afgiften, antaga vi, sjelfva exportartikeln, d. v. s. hufvudsakligen våra trävaror. Det är detta förhållande, som inverkat högst menligt på våra exportaffärer med Frankrike, och som mycket förlamat afsättningen af våra produkter i detta land. Å andra sidan tiliverkar Frankrike åtskilliga artiklar, som vi behöfva, men hvilka nu mycket fördyras genom orimliga tullsatser, af hvilka många icke ens kunna försvaras dermed att de afse att tskyddaX vissa svenska industrigrenar. Sådana artiklar äro vin, modevaror, m. m., deribland vinet eger en synnerlig betydelse, enär tillgången till Frankrikes billiga viner skulle utgöra ett bland de kraftigaste medlen att förminska det olycksbringande bränvinssuperiet i vårt land. Om det: nu erbjudes oss att vinna en nedsättning i tonnageafgiften till priset af tullnedsätttning å franska viner, modevaror, m. m., så. innebär detta ingenting mer eller mindre äm att köpa en fördel till priset af en annan ännu större fördel. De invändningar, som häremot blifvit gjorda, hafva varit af den allrasvagaste beskaffenhet. De hänföra sig nemligen till tvenne argumenter: 1:o. Det protektionistiska argumentet, 2:0. Sparsamhets-argumentet. Om det förra hafva vi så ofta talat, att man nu blott skulle hafva att upprepa kända saker. Dien protektionistiska grundsatsen är i sjelfva verket öfvergifven af sina egnaanhängare och det är numera blott frågan om tid. Hvad man begär är blott uppskof, oupphörligt uppskof, för att blifva rätt i ordning. Men sedan dessa Ippskof beviljats från det ena decenniet till det andra, så lärer väl nu tiden vara inne, att komma från ord till sak, särdeles som först derigenom, enligt vår fulla öfvertygelse, Sverges industri skall inträda i sitt rätta flor. Sparsamhets-argumentet har ock blifvit vederlagdt. Sunda förnuftet säger nemligen, att det icke är sparsamhet att betala en sak dyrare än man behöfver, utan fastmer ett oförståndigt slöseri. Att fördyra varor, hvilka man behagar stämpla såsom lyxartiklar, för att hindra menniskor att köpa dem, är och blir ett förmynderskap, som blifvit försökt under många tider, men som alltid aflupit olyckligt. Det är icke blott teorien, som vittnar i detta hänseende, utan erfarenheten, hvilken vi ega sedan hundra år tillbaka, derunder man försökt förbjuda bruket af kaffe, siden, m. m., allt med samma förderfliga resultat. När alltså intetdera af de båda argumenterna eger minsta giltighet, utan det fastmer är för hvarje tänkande opartisk menniska alldeles klart, att en reform af vår tulltaxa, afseende att göra våra konsumtionsartikar billigare, är för landet en omätlig vast, så borde vi väl ej tveka att tillegna oss densamma, äfven om ingen gengäld derenot erhölles. När vi nu kunna på samme gång vinna de lättnader, som vår stillastående sjöfart så väl tarfvar, och hvarpå vår exportrörelse eger de mest orundade anspråk, så synes det oss i sanning obegripligt, att man icke med brinvande ifver omfattar en sådan uppgörelse. Icke förthy hafva underhandlingarne med Srankrike rörande ett fördrag. som just