så skola vi, måhända till våra läsares för-, vånisg, svara: ja! Vi halva sökt att genom vårt förslag så bereda, att staten, utan att, på ett för densamma ovärdigt sätt, of krigsbefälet fordra eller af detta emottaga dess andel i kassan, vinner en sior fördel, på samma gång rubbningarne i det bestående blifva så ringa som möjligt. Skulle man slutligen säga: men hvad ondt hgger det deruti att tvenne personer komma öfverens om ömsesi iga fördelar? Hvad ondt ligger det deruti att staten och krigsbetälet komma ölverens om pensio nerna eller deruti att det sednare lemnar åt staten sin andel i armens pensionkassa, om det blott får säkerhet för penstionernas utgörande, så svara vi: Iutet annat ondi än det som en gäldenär begär, då har fö res!år sina fordrimasegare att nöja sig med erhällandet af blott en del af sm fordran eller hvad man kallar sekord: med den skilnad likväl att de enskilde, sedan ackor det är gjordt, ej hafva något med hvarandra att göra, då deremot siaten och krigsbefälet ätven efter ackordet tortfara att stå i den närmaste förening med hvarandra; att en sådan kapitulation mellan staten och krigsbefälet om fullgörandet af den förres pligt mot den sednare, skulle icke allenast, om vi redgen nämut, innefatta ett nedättande af statens värdighet, utan äfven irån krigsbefälets sida visa en uj;pfattning af härens ställning till staten, som i all mänhet sedan medeltiden ej egt rum, och då den tillfälligtvis uppståt, varit i sina följder li a sorghg för deu sednare som lite: hedrande tör den förra. Och, slutligen, hvaruti skulle denna säkerhet bes:å? och om staten ej fullzjorde sitt äliggande, hvil ken domstol skulle döma i saken? hvilken makt lemna panten i krigsbefälets händer? Tre alternativer hafva, sävidt vi känna, varit ifrågasatta i och för pensioneringenutgörande; dess öfvertagande af staten, mo vilkor att erhålla krigsbetälets andel i armenas pnonsionskassa; dess öfveriagande a staten ensam, utan detta vilkor; sam: a staten och krigsbeiälet gemensamt på sätt vi föreslagit. Det färsta af dessa alternativer synes af skäl, som vi redan anfört, svärligen kunna komma ifråga. Valet inskränker sig således ull de två sistnämnde. Äro vi beslutne till att frigöra oss från de förhållanden, i hvilka vi befinna oss, at: inslå en helt och hållet ny väg, anse vi, att ett ensidigt miliceeller quadiesystem gifver större sannolikhet att försvara värt pobtiska oberoende än det system vi ega med sm -tam, med sin på tvungen krigstjenst hvi lunde krigsreserv, såsom vi hopppas snari sulländad genom en väl inrättad tandstorm: iro vi att en sådan förändring skulle kunne ioretsgas med större läuhet än törbästrin ven at det vi ega; tro vi att de tider, i hvilka vi letva, äro gjorda för dylika hät tiga ölvergångar — då böra vi taga sådunr mått och sieg, som passa till detta system, då böra vi valja det första af dessa tvenne ulervativer. Men äro vi ej beredde ullett så radikalt steg, föredrega vi aut med allvar, kraft och varsambet begagna det vi ege och endast upphäfva det, som i sin grunt är teluktigt, trån det friska och riktiga bloti aflägsna olägenbeterna, fylla bristerna och sullkomna det hela, då, synes det oss, bör: vi välja det andra ahtervativet. Till vär: läsare lemna vi att elter deras uppfattning om dei framtidsmål vi böra söka, göra sit val mellan dessa båda sätt att lösa uppgit en: ermebetälets ändamälsenligaste pensionerivg. Militär.