Palmåen. Om pensioneringen af armens befäl. (Slut från vårdagsbl.) Om vi hade fullkomligt iria händer, om de inrättningar, som vI i dwnna vag ega, endast medlörde olägenheter och saknade alla fördelar, vore ordvandetr at säväl uflönivg som pensioner en enkel sak. Det forärsdes då endast att staten till sig indrog den jord och de räntor, som äro an slvgna till :armen, återtog sin andel i ar mens pensionskassa, efter en rationellt uppgjord -aflöningsoch pensionsstat kontun utlönade och pensionerade armen, då i sädant fall krigsbetälet kunde använda sin de! i somma kassa autipgen till en proportio. nerlig förstärknipg ar de löner och pensio. ner staten gal, eller till ökandet af pensio perna för sina enkor och burn; och dennv lösning uf frågan skulle visserligen behaga mänga. Men nu hafva vi verkligen ej så fria hän. der, ej hellev sakna de invättmogar vi egs så helt och hället alla fördelar. Vi haiva ett med djupa och vidt utgrenade rötter försedt närvarande, från hvilke: vi måste utgå. Med alla sina olägenheter medlör aflömngssättet genom jord och nuturalioprestanda den stora iördelen att lö nerna höja sig af sig sjelfva i förbällande till pennivgens fallande värde. Gemensam. heten i biörag till pensionerna medlör der stora ilördelen för staten att endast behölvu betala en del af desamma. Om all jord skulle iudragas till staten, så skulle dennis anotingen försälja eller utarrendera densamma; 1 förra fallet skulle siaten, enär jordvärdet etändigt stiger, begå en stor oklokhet, som endast af den största nöd kuude försvaras, och i det sednare fallet staten. som alltid måste underhålla armen, visserJigen erhålla ökade inkomster af jorden. men också tvingas att i samma proportior öka betalets löner. Staten skulle, om der ej mer fick begagna afkastuingen at krigs. betälets audel i armens pensiouskussa, görs en stor förlust. Slutligen skulle alla dessa åtgärder, utan någon fördel för det all männa, endast föranleda de största rubbningar. Klokheten bjuder således att på någo annat sätt söka hälva de oneklica olägen. heterna i det närvarande. Vi vilja derlöre tillse hvilka dessa egentligen äro, huru de uppkommit, hvilken af de bäda koutrahen terna — staten elier krigsbeiälet — devtil varit vållande, och skola deretter försöka att visa, på hvilket sätt de, så mycket möjligt :är, skulle -kunna ersätta d. förluster och -olägenheter den ena tillfogat den andra. och huru, från den allmäsna nyttans syn punkt, både aflöniug och pensioner skullt hinna ordnas så, utt de verkligen, såvid: det later sig göra, uppfyllde sma gemen samma ändanal, Orägenheterna bestå egentligen uti -aflö. niugens och pensionernas otillräcklighet och vjtmnhet samt krigsbefälets ausvarichet föl uppehållandet at pensisnerivgen. Undersö ker man hvarifrån dessa olägenheter kom mit, så .kunua vi visserl gen ej neka at otillräcklighewn bärrör sat omständigheter fullkomligt oberoende af staten, och löner nas ojemnhet från gumla ärida förhkällanden. hvilka man hittills ej trowt sig böra ändra. De förvämsta orsakerna till oällräckligheter at både löner och pensioner hyga likväl: direkta åtgärder trän statens sida, nemliger deri, att antalet af betäl blifvit ökadt utar att i samma förhållanden anslegen till löne blifvit förökade; att man låtit ärmåns befäl nom:afdrag på sina löner atskaftu ackor erna; att, i-och för ett misslyckadt försök att alskuffa dessa ackorder är 1774, armån pensionskassas kapital blef betydligen min skadt. Pensioneruus ojemnhet åter härröj från det på gemensambeten i bidrag grun dade inflytandet på bestämmandet al pen sionernas storlek, som vur lemnadt åt krigs. betälet och som detta ensidigt användt : majoritetens intresse, År dessa olägerhe:er är således otillräckligheten i lönerua eu följd af statens, ojemuheten i pensionerna en följd af krigsbetälets ätgärder. Savida ou fråg:n endast vore att gerom en Önmiresltg visittning al de förluster hvilka staten och krigsbefälet t:llfogat hvar andre, återställa det rubbade förhållande cem ervelun, svskafia tllrick ga mede och på amma gång häfva de på tördoma och wi-annivgar grundade skäl, som kunde fionas tiil misstroense mellan bäda, fordra