STOCEHOLM den 21 Jan. När ro!vet skall delas börjar oftast oenigheten emellan röfrarne, som dittills spelat såta vänner och maskerat sin egoism. Preussen och Österrike begynna nu finna det alltiör långträdigt att tminstone sinsemellan spela den sentimentala rollen ar oegennyuiga beskyddare af Pangestammte Rechte?. De tro sig icke längre böra genera sig för hvarandra. De upplysningar som i detta hänseende genom DÅOn indiskretion i Wien kommit i dagen, och de kommentarier, som de famkallat inom den oificiösa pressen, äro högst pikanta. Det i en telegrafdepesch omtalade meddelandet i Wiener Presse om de förhandlin gar som i slutet af förlidet är blifvit törda emellan Österrike och Preussen, lyder full-! ständigt sålunda: 7Under den 13 December tillställde hr von Bismarck Preussens chargå daffaires i Wien, hr von Ladenberg, två hontidentiella depescher, af hvilka den ena behandlar exekutionens upphätvande i Holstein, medan den andra med stor tyd lighet visar Preussens ständpuvkt i arfafråan, dock utan att leda vil nå ra särdeles etydelsefulla prektiska resultater. — Den första depescheu gör isynnerbet till sin uppgilt att visa, det Österrike på intet sänt jort Preussen någon tjenst genom att åstadomma förbuudsexekutionens upphörande, vå det tvärtom var Preussen som vid detta tillfälle visade en måtta och sjelfbeherrskning, hvilken man e:ter all förhoppving icke skall glömma att räkna det till godo. Allt etter som hr v. Bismarck vidare utvecklar detta påstående, blir hans språk bjertligare, och han tvekar ej at förklara, det han i striden mot mellanstaterna förnämligast ledes af den principen att Preussen icke bör lägga någon vigt på hvad som yttras af regeringar, hvilka låta folkrepresentationernas el ler politiska föreningars tillkännagitvanden inverka på sina beslut. Det är nemligen den parlamentariska eller med andra ord den revolutionära principen han bekämpar, då han motsätter sig mellanstaternas ingrepp i stormakternas rättigheter, hksom an i ejeltva Prenssen för krig mot samma rincip. I den andra depeschen af den 13 December uttalar: r v. Bismarck sig mycket vidlyft:gare. I praktiskt hänseende inskränker deuv sig visserligen till det tarfliga meddelandet, att hun förmåct krigeoch handelsministern att bestämdt uppgifva de vilkor, hvarunder. Preussen utan fara för sin säkerhet och för Tysklands intresse kan vara i stånd att erkänna hertigdömenns sjelfständighet,-och att han, då dessa bäda ministrar ufgifvit sin berättelse till konungen, skull göra kabinettet i Wien bekant! Med de beslut, som hans regering med altaeerde derå fauat. Desto vidlytorgare och derjemte — det måste man me giva — desto mer öppenhjertigt och frimödigt är emellertid det resonemang, som töregår detta meddelande. Preussen och Österrike, menar hr v. Bismarck, kuude och skulle, såsom sakerva nu slå, medgitva hvarandra mer än tyska förbundsrätten ålägger dem. ise äro meddelegare uti de tre hertigdömenas: territorium, som genom Wientraktatens 3:dje art. blifvit till dem afträdt. Östertikes geogratiska belägenhet är af den be-! skaffenhet, utt det lör sin del icke hur något intresse af att lör beständigt inkorporera en del af detta gebit. Hertigdömenas annexion med Preussen skulle deremot i hög grad befrämja Tysklands intressen utan au etrida mot Österrikes. Hr v. Bismarck vet emellertid mycket väl, att hun icke kan fullborda denva annexion utan Ös.errikes samtycke. Men Preussen kan å sin sida icke yttra sig om artslrågan förrän dess ställning tll den frumtida staten blifvit noggrannt bestämd. Det kan icke på nåd och onåd öfverlemna sina betydliga militära och waritima iutressen åt den blifvande suveränen. För att dessa intressen må kunna blifva noggrannt bestämda, halva krigs ,marinsamt haudelsministrarne iått sig uppdraget au taga saken i ölvervägande och deröfver afgiiva betänkande. Österrikes förslag, att prinsen af Augustenborg tillsvidare skulle träda i spetsen lör hertigdömenas regering, kan Preussen icke gå in på; ett sådant steg skulle förnärma de öfriga pretendenternns anspråk och särskildt göra ett däligt intryck på Oldenburgs, Hannovers och Rysslends regeringar, hvilket Preussen på grund af sitt vänskapliga förhållande till dessa makter måste undvika. Grefve Mensdorff har besvarat dessa båda aktstycken uti tvenne depescher af den. 21 December. Med afseende ä förbundsfrågan vil Wienkabinettet som vanligt afhålla sig från att diskutera redan afgjorda saker, dä Preussen emellertid antydt, att det, om ett förbundsbeslut blifvit fattadt i öfverensstämmelse med minoritetens åsigt den 5 December (då Preussens och Österrikes förslag om örbundstruppernas aflägsnande från Holstein och Lauenburg gick igenom) skulle motsatt sig detsamma med vapen i hand, så kan Österrike icke återhållu den förklaring, att Preussen i säådunt full endast skulle haft den starkares rätt att stödja sig på och ensamt måste bära hela ansvuret derför. I den anära depeschen uttalar grefve Mensdorff sig om Preussens förklaringar med. hänsyntill ras ET LIN SA Ert TATARNES SON ).