Aftonbladet – 20 januari 1865, sida 3

j Kalla vara allvarligaste bDemödanden. (Forts. följer. ) I Om författares moraliska verkan. (Af Bulwer.) i (Slut fr. gårdagsbl.) I Intet poem i nyare tider har mera törI hryllat kritiei i afseende på dess moraliska sytte än Goethes Faust. Och hvad säger ij väl skalden sjelf om sin afsigt dermed? IMan frågar mig hvilken id jag velat förkroppsliga i min Faust. Kun jag vete det? Eller, om jag visste det, kan jag väl framställa den i ord? ?Det är också i sjelfva verket på detta faktum — nemligen att det konstnärliga snillet icke i likhet med det vetenskapliga kan steg för steg spåra den process, hvarigenom det kommit till sina resultater — som Kant baserar den teori, enligt hvilken han skiljer konst från vetenskap, och till konstens område inskränker ordet snille (själens medfödda egenskap — ingenium). Snillet?, säger han, ?kan icke ut sig sjelf beskrifva eller vetenskapligt bevisa huru det verkställer sina skapelser, utan det gifver regeln genom en naturlig inspisation, och sålunda känner icke förlattaren af ett verk, för hvilket han har sitt snille att tacka, sjelf huru idterna bilda sig i hans själ. Det står icke i hans makt att efter eget behag och metodiskt s-apa någonting dylikt, eller att meddela andra föreskrift er, som sätta dem i stånd att åstadkomma dylika arbeten.? andra sidan taget har snillet onekligen många ider, många sköna tankar, måvpa hemliga visdomsskatter, af hvilka det är fullt medvetet, men som ingen kritiker förmår upptäcka. Författares moraliska inverkan på en nations anda måste utan tvifvel vara betydande; emellertid är det likväl svårt att i detta afseende skilja mellan den verkan författarne utöfva på en nation, och den verkan nationen utötvar på författarne. Ett kärnfriskt folk förderfvas icke af någon lättsinnig eller enerverande litteratur, som för en tid kan vara på modet. Vi måste utan tvifvel antaga att de liderliga qvickhufvuden, hvilkas skådespel och lyriska poesi roade Carl II och hans hoi, icke bildade, utan bildades ef sederna under en styrelse, hvilken i sjelfva verket satte en revolution i stället för en annan. Den första reaktionen efter en revolution är nemligen i sig sjelf en revolution. Ett herrskande begär att bilda en kontrast mot puritanernas stränghet kunde icke uppstå i en allvarlig och sedlig generation. Men denna generation försvann, och med denna den fashionabla litteratur, som representerade densamma; och Eugland fanns icke hafva tagit någon synnerlig skada af en Rochesters liderliga skriftställeri. Författares moraliska verkan är stundom onekligen endast blotta ekot af den tid i hvilken de skrifva. Sådana författare kunna visserligen för sin tid vara utomordentligt populära; men högst sannolikt är det, att deras rykte icke kommer att bli beståndande. Deras werkan må vara god eller ond, så ligger den dock endast på ytan af ett ständigt framflytande samhälle och icke på djupet af vår outplånliga menskliga natur. De törfattare, hvilkas verkan på deras nation och menniskoslägtet i allmänhet är varaktig, äro icke några ekon af sin tid och utötva icke heller så stort inflytande på sin ER generation som på de efterföljande. elvetius har visserligen med mycken kraft och ofta med ädel vältalighet framhållit det faktum, att litteraturen och andan i en tidsålder gå hand i hand med hvarandra. Det fanns en tid?, säger han, ?då ordet virtus i Italien betydde både dygd och tapperbet; det har äfven funnits en tid då ordet virtu betydde smek tör antiqviteter och grannlåtssaker?. Men i likhet med alla, hvilka med entusiasm omfatta ett system, förkastar han de fakta, som skulle stå i strid med hans system. Han börjar nionde kapitlet, De VEsprit?, med den satsen, att aktningen för de olika slagen af snille i hvarje udsålder står i förnållande till det intresse folket har af att akta dem?; och fortsätter sålunda: För att visa riktigheten af detta påstående, vilja vi först taga romanen till exempel. Ifrån publicerandet af ?Amadis? till den närvarande tiden har denna art af författareskap undergätt tusende vexlingar. Vill ni veta orsaken? .. Den förnämsta förljensten i de flesta af dessa artiklar beror på den noggrannhet, hvarmed de måla en nations dygder, laster, passioner, seder och lårskaper. Men en nations seder vexla med hvarje tidsålder. Denna vexling måste således åstadkomma en revolution i smaken och följaktligen äfven i romanen. En na ion är derföre, på grund af sjelfva begäret efter nöje ständigt tvungen att i en tidsål: ler förakta hvad den i en föregående beimndrat. Hvad jag yttrat om romaner kan illämpas på nästan alla andra arbeten? Jet här gjorda påståendet är påtsgligen ;sannt; det kan endast tillämpas på det likgiliga eller medelmättiga. Och ett verk, som nålar sederma i en tidsålder, som är väsentigen olika vår egen, beundras lika mycket vår tid som i den, hvilken gaf upphor derit, om det förtjenar en sådan beundran geiom bestående egenskaper. Cervantes ronan skildrar icke seder som stå i öfvernsstämmelse med våra, och dock värderas len mera än någon roman som gör det. Ja, Valter Scotts förnämsta förtjenst består uti ut han målat tider, som äro i högsta grad lika den i hvilken vi lefva. I en mycket förderfvad tid kan möjligen n förskämd sedlig smak antaga en sjuklig noral för sund. Men äfven uti de mest ygellösa samhällen skall ett arbete, i hvilet ett verkligt snille framlyser och målar n barnsligt oskyldig tafla af lif och seder, ntagligen vida mera fängsla den allmänna ppmärksamheten, än det skulle göra i samällen, mott hvilkrs sociala egendomlighet det cke bildade mägon kontrast eller utgjorde nåon protest. Paul och Virginie? publiceades på måhända den mest cyniska och MA I I os -. 4 ann fp om AA KK oo