Aftonbladet – 19 januari 1865, sida 2

ke skull något mer låta höra af mig. s— 20 Bearbetiingen af Othello på Kongl. Stora teatern. Othello har, med sin nuvarande uppsätting, gifvits en gång och gilves åter i afou för andra gängen. Förbehållande oss tt sednare yttra några ord om det sätt, varpå huvudpersonerna uppfatta och återifva sina röler, skola wvi till en början tira några ord om stycket, d. v. s. om en bearbetning af det verldsberömda skådepelet, hvarmedelst detsamma nu framstäles för den svenska a lmänheten. Allt slags bearbetning af dramatiska konstverk, som verkligen törtjena deta namn, ir egentligen ett oting, en förgripelse mot diktaren, som sällan eller aldrig aflöper rullt strafföst. Alven om åtgärden består blotta utslutnivgar och strykningar kan sådant aldrig ske med så stor varsamhet, itt ej någat af det väsentliga går förloradt. Det här sagda gäller naturhgtvis först och rämst om det moderna dramats störste reros, Shakspeare. Hos honom, om hos ågon, är hvarje replik, hvarje den minsta scen af vigt för det hela, emedan hans öfverlägset kombinerande snille, hittills ouppnunnet och derför en evig förebild för kommande slägten, aldrig i hans drama infovat något fullt betydelselöst, episodiskt. Om detta är en erkänd sanning — och vi ro det, ttills öfvertygande motskäl förebringas -— hur skall man då förklara, att den ännu på landets första scen vunnit så ringa erkännande, att en förkortning, sådan som den nu uppförda, af Othello, kan få der vå öfver tiljorua? Lyckligtvis ha vi längesedan kommit öfver den tidpunkt, då mun trodde sig böra på prosa utvattna den brittiska mästarens ädla vin, emedan man ansåg det allt för starkt för svaga magar, eller den, då kortsyna bearbetare ändrade, tiliade och bort1og0 i hans dramer utan annan ledning än sin egen lilla privatsmak. Men nu förkortar man, stryker en scen här, en der, visserligen i mycket stor välmening och ej utan omdöme, men ändå — Ju, låt oss se till hur man nu sednast ?bearbetat? Othello för scenen, för att ge ett begrepp om hvad följden af dessa förkortningar blir. År hela scener eller större delar af sådana saknas: I, 3, början af senatens sammanträde, der den öjfverhängande fara, som hotar Cypern, skildras. Denna börjans ändamål är att motivera det öfverseende hertigen visar mot Othello, den tappre generalen, hvars kraft:ga arm nu är af högsta nöden. II, 2, häroldens förkunnande af festen öfver turkiska flottans förolyckande. Den är prologen till Cassios rus och de deraf sig härledande vigtiga händelserna. II, 1, skildrar förvrätfligt Jagos dubbelhet. S. a. 4,, slutet, der Bianca, Cassios älskarinna, uppträder och får Desdemonas näsduk attt ria af till mönster. Bianca är alldeles uttesluten, oaktadt non är af vigt för att vissa Cassios stora fruntimmerstycke? och särskiilldt nödvändig för IV, 1, hvars större del nu saknas, till oersättlig förlust för den dramatiska motiveringen. Här, kan man nästan säga, ligger sjelfva kärnpunkten af det gräsliga svek, hvarigenom Othello finner sig öfvertygad om sin hustrus otrohet; emot de skenbevis, han här får, är Cassios dröm, näsduken, m. m., ett intet. Utom dem blir Othello en snart sagdt fånigt dum stackare; först med dem åter den visserligen godtrogne, men ändock genom något så när bindande liknelser öfvertygade hjelten. IV, 3, är likaledes fullständigt utesluten; den är likväl nödvändig, emedan der Desdemonas och Emilias olika karakterer framstå i fullt klart ljus, och ljaft rörande genom Desdemonas framskimrande dödsaning, som likt ett vemodigt ackord stämmer åskådaren till en bäfvande uppmärksamhet och sannt poeiskt förbere er honom på slutet. Härtill komma högst betydliga förkortningar af några andra scener, borttagande af ilera bifigurer, en stor mängd uteslutningar i replikerna genom styckning af verser och meningar, 0. 8. V. Följden af detta allt har, enligt ins. öfvertygelse blifvit, att-Otnellos dramatiska karakter lidit betydligt intrång, och att -ärskildt motiveriugen af huns svartsjuka på ett ganska svårt sätt försvagats genom uteslutande af IV, 1; . att Desdemona framstår mindre älskligt ren och tillgitven sin make, än hon skildrats af skalden; att Cassios nödvändiga betydenhet mycket minskats, och att han blifvit mera en bifigur, än sorgespelets fordringar tillåta; alt ötverhufvud den dramatiska anläggningen beröfvats sitt strängt organiska sammanhang ; samt att således den nu gifna bearbetningen4 ej skänke: ett fullt värdigt och klart begrepp om Shakspeares egen diktskapelse utan återger den i en betydligt vanställd form, Vi förbise ingalunda de skäl som troligen föranledt bearbetvingeu, nemligen önskan att vinna tid och undseende för publikens — öron. Det förra af dessa ogilla vi fullkomligt; ty, såsom redan en föregående ins. i samma ämne anmärkt, kan -n allmänhet, som hör operor till nära kl. 11, allt tör väl äfven skåda Shakspeare lika iänge; och längre tid torde knappt Othello, något så när fullständig, upptaga. Hvad åter beträffar de vanskligheter, Shakspeares :ullständiga återgifvande kan medföra, är man tar åskådarnes finhörighet i betrakande, så medges villigt, att dessa äro ej lideles obetydliga. Åsskilligt rentaf groft eller alltför raskt på sak gående måste uteslutas, det inser något hvar, som känner ull, hvad eftertryck ett uttalande från scenen ger åt allt. Men i allmänhet bör väl detta ej blifva så särdeles mycket, och uteslutande deraf medför ej heller så stor förlust, då man vet, att de fria lustigheterna äro en eftergilt från skaldens sida tör tidehvarfvets smak, och att det kraftiga, konereta uttrycket, den inga färger ratande penseln tilhöra honom, såsom barn af den vamla oodkr tident. Men att. af småaktigt