Aftonbladet – 19 januari 1865, sida 1

lade och hviskade och fnysfe och skrattade och bemärkte så många ting derborta på manfolkssidan. De kommo öfverens om att det var rent märkvärdigt med Erik i Prestsäter, att hvad han än hade på sig, nytt eller gammalt, så syntes det aldrig, utan han såg alltid precist lika ut. Dersatt han hvar söndag med det ljusblå ögat troget vändt uppät predikstolen, och tog det aldrig derifrån längre stund, än då han med en ödmjuk suck sänkte hufvudet i bönen. Men se derborta, der varnågot märkvärdigare att se på! Kunde någon begripa, att den supige Nik:as i Hult var i kyrkan, att han dertill såg ända folkestädad ut och att han så ofta vände sig om och såg nedåt Prestsätersstolen. Förr i verlden, den tiden då unga hustrun Margreta i Prestsäter var ogift, då hade, efter hvad far och mor sagt, Niklas i Hult ofta synts till i kyrkan och suttit med ögonen åt Prestsätersstolen. Men sedan hans kamrat och anförvandt, Herlog i Grandaln, trädt emellan honom och sådana inbillningar, hade han ej ofta synts till i kyrkan på det sättet. Hvem satt då der i Prestsätersstolen? Åh, det var ingen annan än ett par sextioårs käringar från grannlaget och fyra hustrur, som skulle kyrktagas, och ingen af dessa kunde det rimligtvis gälla. ?Ja, men du!? sade den ena och stötte den hviskande grannen i sidan, der satt också hon, den tösslängan i Nedre Prestsäter, dotter till Slögrens-Anna!? — Prat!? svarade den andra. ?En sådan var väl Niklas i Hult för stursk att titta etter. Nej, vardetlikt! Detkunde burit sig om det varit den gårdsdrängen Erik, ifall han en hendivänrning hade tt