Aftonbladet – 18 januari 1865, sida 2

let, att hon ansåg detta ej vara liten heder att få gå med dotter sin till kyrkan, och hon hade lofvat att sj If två sig riktigt ren och grann för ett sådant betydande tillfälle. Det märkvärdiga hade nemhgen inträffat att Abla numera hade blifvit en af de första att kunna se hvem som ej tvättat sig vid veckans slut, hvilken förmåga dock just ej räknade sin begynnelse från den vanliga tidräkningen marknaden, utan ifrån en viss slotterdag på sommaren, då de så utskrattat henne alla och då de unga dannemännen gått derhän i hån, att hellre låtsa sig vilja kyssa en sö, än henne. Att Gunerus Friberg medgifvit detta och derefter förehållit henne en svaghet, som hon mer än de andra borde öfverse med, glömde hon aldrig. Och ivenne andra omständigheter glömde hon heller aldrig efter den betan: den ena att tvätta sig, den andra att ej vara så benägen till lek och ras. Och detta modiga beslut hade varit Abla till mycken nytta. Hon vann icke blott, hvad hon högsti verlden sträfvade efter, ett godt och ganska vänskapligt bemötande af Friberg, utan hon vann, hvad hon intill denna morgonstund hållit hemligt för både modren och alla — hon vann sin första friare eller åtminstone en, som låtsades att vara det. Och hvem denne var, det skulle minst Abla sjelf gissat, om någon förut bedt henne derom. Orrkring klockan nio voro hon och hennes följeslagare vid modrens dörr, der de fingo bulta på både länge och väl innan någon derinnanför ville höra. Til dem derute hördes deremot genom dörren, ordvexliog, baroskrik och gräl, och i följd af detta ifriga förehafvande på söndugsmorgonen var det förmodligen som. först det tredje eftertryckliga dunkandet ai Ablas röda fasta hand fonn något gomsvar.