Aftonbladet – 18 januari 1865, sida 1

AVE 0 OT OO MA oo PD AR representationen coh till Österrike. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 10 Januari. Våra kamrars session tillstundar, hvilket med andra ord vill säga, att den konstitutionella komedi, som i nära 3 års tid uppförts i Preussen under namn af parlamentariska debatter, äter skall gå öfver tiljan. Om någon förlikning är icke fråga. Finansministern hade en anstöt till att bringa budgetfrågan i författningsenlig gång. Trontalet af den 14 Januari skulle uttrycka ett beklagande af den nödvändighet, hvari Tegeringen befann sig, att regera utan budget. Derpå skulle regeringen, så menade finansministern Bodelschwingh, då han vidrörde saken i privata samtal med sina råd eller till och med med den ena eller andra ministern, kunna inlemna en indemnitetsbill, hvarigenom ministeren skulle efteråt erhälla kamrarnes bifall till de utan deras samtycke gjorda utgifterna. Det är icke ringaste tvifvel underkastadt, att till och med framstegspartiet skulle ha gifvit sitt samtycke härtill. Konflikten rörande den ledsamma budgetfrågan, hvilken år från är håller i sig likt en smygande sjukdom, sknlle dermed ha blifvit skaffad ur verlden. AÅAfven militärfrägan kunde lösas utan stor möda, blott det fanns en smula god vilja. Armåns styrka i fredstid, enligt den at konungen utan kamrarnes samtycke verkställda reorganisationen, uppgår till något öfver 200,000 man, om den ock:å på papperet och i teorien upptages till 213,000 man. Det är notoriskt, att framstegspartiet, som förr blott ville bevilja 140—150,000 man under fanorna i fredstid, numera är villigt att samtycka till 180,000 man. Hela skilnaden rör sig således i sjeltiva verket blott omkrin 20—30,000 man. Men militärpartiet vill icke höra talas härom; först och främst emedun den tvååriga tjenstetiden derigenom vore indirekt införd, men dernäst äfven af det skälet, att partiet befinner sig bätre af det inre hatet, än om fred rådde i landet, hvilken förr eller sednare skulle ställa en liberal ministår i spetsen för regeringen. Junkerpartiet lefver af konflikten och skall derföre så länge som möjligt uppbjuda allt, för att förhindra, att en försoning ästadkommes mellan konungen och folket. Herrarne tro. att om man nu ville ställa sig på god fot med demokratien, skulle det ej ha lönat mödan att föra ett segerrikt krig. Genom att inlemna en indemnitetsbill skulle ministåren indirekt erkänna, att hon förut haft orätt. Mer kammaren skall gifva etter eller, såsom några af reaktionens brushufvuden en gång i ett obevakadt ögonblick uttryckt sig, göra sig beredd på ett inre Dyppel hvarmed på våra junkrars poetiska språk lär menas något af dem drömdt statsstreck. Det är blott ett sekrämskolt; men hos junkrerna har utan tvifvel, för att tala med Shakespeare, den onda viljan varit tankens fader. Om således vid kammarens öppnande en förnyelse af det beklagliga skenkonstitutio nella skådespelet förestår, hvad de inre problemerna anggår, skall partiernas ställning tll den sleswvig-holsteinska frågan denna gång kanske mecdföra något intresse. Frå gan gäller isynnterhet, hvilken ställning de hberala fraktionterna intega till de annexionsplaner, som vinma alltmer och mer terräng 1 den ministeriellla regionen. Man har redan nu konstateerat, att de framsteg, annexionsidn gjort i landet, återverka på representanterna. En stor Gel af dessa är i hjertat anneximnistisk, men vågar icke fram härmed, dels emedan man derigenom skulle komma i konflikzt med sitt vowm sistlidet är till hertig Freedriks förmån, dels emedan man icke will sku ja sig från det augustenburgiskt sinnade: utskottet i nationalföreningen i Frankfurt... Man skall så länge som möjligt undvika frågans offentliga behandling och af dettia skäl sannolikt också söka komma if ån adiressdebatten. För öfrigt äro meningarne förunderligt stridiga. Den gammalliberala grefwe Schwerin, f. d. inrikesminister under diet nya tidskittet, är emot annexionen, ja ttill och med emot en militärkonvention med hertig Fredrik, emedan man i allmänhett icke lår pålägga denne något morsaliskt tvång. Deremot skall den ultraradikala Wwldeck, hvilken sistlidet år nära nog anklagrades för dansksinthet, derför att han berömde den danska författningen för dess liberala elementer, nu luta ät annexion. Han saknar dock inflytande. I majoriteten skimra de mest brokiga tendenser, och den offentliga debatten skall, då frågans behandling icke längre kan undanskjutas, lägga de mest öfverraskande motsägelser i dagen. Det ministeriella lägret njuter redan nu med föga siunrikhet och mycket sjelfbehag, likasom M-istofeles i Faust skämtar, af den stora förlägenhet, hvari oppositionen skall råka inför mivisterens segerrika utländska politik. Men häri kunoa de mimsteriela och officiösa missste ga sig. Ministåren önskade vid det nordiskm krigets början en personalunion med bibelhällande af Londonprotokollet. Derföre väigrade kammaren pennivgar, ty denna kombination ver opopulär i Tyskland lika väl som i Danmark. För SlesvigHolsteins lösryc:kande har oppositionen ve lat göra hvad wppoffring som helst. Ministåren har såledles, tvungen af händelserna, blott verkställt kamrarnes3 program, och en seger kan endast af sofistiska förespråkare roklameras. Underhandlingarne mellan Preussen och Österrike hvila tills vidare helt och hållet, om också någon ekärmytsling till galleriets förlustelse bedrifves med uppmanande depescher, officiös polemik och dylikt ordkrig. Österrike är efter den storm af vrede, som encyclicen frambragt i Frankrike och hela Europa, mindre än nägonsin lugnt för ltalien och vill derföre icke släppa den preus: siska alliansen mr händerna. Kabinettet i IWien ger sig derföre luft i förtoliga depescher, men finner sig i det provisoriska tillståndet och läter i sjelfva verket Preussen höllas. Hvad några tidninger berätta om en brytning, som ekulie ha hotat mellan Preussen och Österrike, men sedermera blifvit bilsgd genom en förlikning, är bara hnmbug. Det är älven rådligust att med förigrighet mottaga alla ryktena om prins Fre