VaSvollLBOL BIUlaslt UVILIR all uUvL BYUd förståndet mellan Preussen och Sverge förblef ostördt under dansk-tyska kriget. BLANDADE ÄMNEN. Åskeld i en kyrka. Den 6 dennes omkring kl. 1 eftermiddagen slog åskan under en snöstorm ned i södra tornet på S:t Laurentiikyrkan i Niirnberg och antände detsamma. Kl. 44 till 3 föll den stora kula, som uppbär torn-l4 tuppen, ned, utan att likväl förorsaka någon synnerlig skada å kyrkans tak. Trots alla ansträngningar fortsatte branden sitt förstörelseverk, och största delen af kyrkan har blifvit lågornas rof. — En filantropisk stråtröfvare. En viss Rada Angel har slagit sig på stråtröfveri i Valachiet, för att förskaffa bönderna lifsuppehälle. Den nye Fra Diavolo har redan plundrat flera bojargods och samvetsgrannt utdelat rofvet åt bönderna. Hästgensdarmerna anställa en förtviflad jagt efter honom, men det skall sannolikt bli dem svårt att gripa honom, emedan han har lika många vänner 1 landet, som der finns bönder. — Sträng köld i Lissabon. Enligt Journal do Commercio har en utomordentligt skarp köld varit rådande i den portugisiska hufvudstaden, hvilken varit så mycket kännbarare, som bostäderna ej äro så konstruerade, att de lemna skydd mot vinterkylan. Det har endast två gånger under detta århundrade snöat i Lissabon, nemligen den 22 Februari 1813 och den 2 Januari 1837. — Den siste Tasmaniern, Till den siste Mohikanen på vestra halfklotet kommer inom en icke långt aflägsen framtid ett annat föremål för ett oblidt öde på det östra att sälla sig och erhålla en lika sorglig ryktbarhet. Bland Te gäster, som voro inbjudna till en fest hos guvernören i Hobarttown, såg man den siste Tasmaniern, den ende ännu på jorden vandrande manliga ättlingen af Vandiemenslands ur-invånare, Väl var han åtföljd af trenne qvinnor af samma stam, likaledes de enda af sitt kön som återstå af landets ursprungliga befolkning, men hvarken dessas ålder eller utseende låter förmoda någon blifvande tillökning i detta fyrtal. Den der mörka gästen synes således komma att blifva, såsom han nu är, den sista af sin stam. Hvad som bort föra de infödda öboerna till civilisation har i stället vigt dem till undergång. Alltsedan de kommo i beröring med de hvita, har deras antal minskats,,. utan att de gjort någa framsteg i odling. Ännu under de första tiotalen af detta århundrade beräknades Vandiemensöarnes eller Tasmaniens — för att begagna det nyare namn, hvarmed de hvite kolomsterna vilja utplåna ermringen om de förra förbrytarekolonierna -— ur-inbyggare, till 4 å 5000, af några ända till 7000 själar. Äfven om den lägre beräkningen antages, är det ett nog stort svalg emellan då och nu. Huru folkstammen småningom hemfallit åt detta sitt öde, skildrar den i Hobarttown utkommande tidningen Mercury i ett histonskt utkast. Enligt denna framställning voro ur-invånarne helt godmodiga varelser, en egenskap, som dock icke förmådde skydda . dem mot de hvites ondska och öfvermod. År 1810 såg sig guvernören Collins redan tvungen att utfärda ett påbud, att en hvar, som utan anledning sköt på infödingarne eller kallblodigt mördade en sådan, vore hemtallen under lagens strängaste straff. Ringare våldsamheter blefvo deremot sällan bestrafiade. Några piskrapp ansågos för en tillräcklig försoning, när någon stympade ett af de stackars färgades barn, t. ex. afskar det öron och näsa, eller afhögg lillfingret på en inföding för att begagna det till pipstoppare. Och vid guvernören Daveys (Coilins efterträdares) tid, omkring 1815, hade vanan att skjuta på infödinarne åter kommit i flor; deras barn bortstulos, deras hustrur och döttrar misshandlades på det skamlösaste. Med guvernören Arthurs ankomst blef deras belägenhet om möjligt ännu värre; intet under då, att infödingarnes medfödda godmodighet förvandlade sig till hat och hämdbegär, hvaraf följden blef oafbrutna våldsbragder å hvite och infödingar omvexlande. Det nämnda bladet tillägger något som karakteriserar de eur ropeiska kolonisterna på dessa öar: Ehurm vi ofta tala med förakt om vildarne, är det dock tyvärr alltför sannt, att födde vildar blifvit af em, som berömma sig af en långt framskriden kultur, förvandlade till något ännu värre än blotta vildar?. Guvernören Arthur beslöt öppet krig mot negerstammen, men höll, såsom det föga anstår krigaren, sin plan sorgfälligt dold för fienden. Med 5000 man öfverföll ban de 1500 till 200 vildarne, för att tillbakatränga dem till halfön. Emellertid misslyckades planen på ett rätt löjligt sätt. De hvite soldaternas antal hopsmälte immerfort, men icke i strider, utan I genom symningar i massa, och kriget, det så rysligt tillämnade, slöt med att två infödingar togos till fånga och en soldat särades. Men nu började en annan taktik användas. Flockvis uppsnappade man infödingarne och förde dem tll Flmdersön, der mellan 1835 och 1845 de sista lemningarne af stammen hamnade. Väl hafva då och då röster höjts, som fördömt de vandringslystne negrernas inspärrande på en liten ö, men utan att de vunnit gehör. Såsom man förutsagt, har ock ön blifvit denna folkstams graf. Att den speciella art af europeisk kultur, som de, hvilka en gång voro Tasmaniens ensamma bebyggare, mötte hos de främmande inkräktarne, hvarat förbrytarkolonien lemnat ett betydligt flertal, icke kunde hafva något särdeles civiliserande inflytande på dem, kan visserligen icke uteslutande läggas infödingarne till last. De äro emellertid nu att betrakta säsom försvunna från jorden; såsom vildar möttes de af europerna, såsom vildar lefde de och såsom sådana lemna de inga spår efter sig, när de försvinna från vår jord. — En ölandsbonde förfrågade sig hos lagman L. huru snart brandstodsmedel kunde utfalla etter skedd eldsvåda. På L:s fråga efter anledningen till bondens vetgirighet i detta afseende, svarade denne helt öppenbhjertigt på sitt snabba, ordsväljande tungomål: Jo, ja ämner me Guds hjelp tutt på om freda, — Eu eldig talare. För någon tid sedan uppI trädde advokaten B. vid en domstol i Paris såI som ena partens försvarare. Han uttalade sin I öfvertygelse med lifliga åtbörder och slog sig häfItigt för bröstet, liksom för att derur framlocka lett eko, som skulle genijuda i domarens hjerta. Han talade med ett ord med så mycken värma och eld, att hans rock slutligen tog eld. Saken förefaller kanske besynnerlig, men är helt eumIpel. Hr R. är en väldig rökare och glömde i sin ifver, att han bar tändstickor i bröstfickan. blef dock elden hastigt släckt. Vid utgåendet ur domsalen mötte advokaten ordföranden, som artigt tillade: Det skulle ändå inte ha varit så ledsamt att ha fått se en advokat brinna upp i min domstol... bara för egenhetens skuli. Det påstås, att advokaten B. efter den betan assurerat Big. HA NDETS-INDERRÄTTRLSER t Is sm fTRoAxSA D to re I Stor uppståndelse bland åhörare! Lyckligtvis ! I lyckönskade honom för han: vackra tal och helt