Aftonbladet – 17 januari 1865, sida 3

I Han sade sig ha hört en signal, men ej kunnat urskilja, om det var stationseller bromssignal. I När han hörde densamma, såg han ut åt sidan från vagnen och tillskrutvade bromsen. I På fråga hvar tåget då befann sig, uppgaf han först, att det var i södra ändan aft curvan, ilutningen nedåt stationen, men då baningeniören löjtnant Rosentvist upplyste, att curvan slutar endast omkring 20 fot från grindarne, rättade han sin uppgift derhän, att han tillskrufvade bromsen ett stycke från grindarne och slutligen. än det varit på minst 1000 fots afstånd från em. Banmästaren Ströander berättade, att han händelsevis uppehöll sig hos banvaktaren Lars An dersson, då ordinarie tåget passerade, samt att mellan båda tågen varit en tidskillnad af 10 å 15 mivuter. Extratåget hade kört något fortare. än blandade täg vanligen pläga. Ordf. anmärkte att, i fråga om tidskilnaden mellan tågen, vittnenas uppgitter ej stämde öfverens med stationsmästaren Knochenhauers. hvilken påstått, att extratåget endast kom sex minuter etter det ordinarie. Detta förklarades af intendenten Frykholm på det sätt, att blandade tåget körde med vanig fart och aftagande hastighet mot stationen, hvaraf följde, att det fortare framilande extratåget lätt kunnat köra in någon tid på den ifrågavarande distansen, 12,000 fot. Sven Haraldsson, pumpare och nattvakt, hörde ej signalerna och vsste ingenting om extratäget, förrän han observerade det i kurvan, då han skyndade fram mot vexeln, men kom för sent. Holmqvist, stationskarl, uppgaf, att hans befattning var att ta emot bagage, ringa och sköta semaforen. Han hörde bromssignalen, då tåget var i kurvan, ..och sprang emot det, gifvande stoppsignal. Afven han uppgaf, att det hatt ungefärligen så stark fart, som snälltåg plägade ha, då de nu passerade förbi stationer. Förut hade de kört fortare. Riex fortfor att bestrida, att extratåget gått med sådan hastighet som vittnena påstått. Härmed afslutades vittnesförhören. Den at öfverste Beijer i gårdagens referat omnämnda. till rätten inlemnade skrift, blef härefter uppläst och meddela vi derur följande utdrag: Extra tågets hastighet var vid sammanstötningen ännu så stor, att detta tåg efter mitt bedömande skulle hafva genomlupit stationen, i fall ej något hinder förefunnits på hufvudspåret och, om tåget blifvit invexladt på sidospåret, då möjligen kunnat stoppas vid detta spårs södra kurva. Den tid som extratåget tillryggalade från den punkt, der det från stationen först blef synligt. ull det ställe, der sammanstötningen egde rum tror jag icke kunna uppskattas till mer än omkring en minut, hvilket förutsätter en hastighet af omkring 4 mil i timman; men extratågets hastighet var sannolikt ännu större. På nämnde tid af en minut skulle således de åtgärder, som på stationen stodo till buds för skyddandet af det blandade tåget, med hvars expedierande man var sysselsatt, varit beslutade. anbefallda och verkställda, och detta förklarar tillräckligt orsaken, hvarföre olyckshändelsen icke från stationens sida kunde förekommas. De tillgöranden, som vid stationen skulle kunnat verkställas, voro i främsta rummet spårvexelns omkastning, hvarigenom extratåget skulle hafva inlupit på sidospåret och olyckan förekommits; men denna åtgärd, hvilken möjligen kunnat lyc: kas, i fall spårvexlarn, som lärer befunnit sig i stationshuset. sysselsatt med blandade tågets expedierande, genast, då extratågets stationssignal hördes, hade sprungit till vexeln, misslyckades nu, såsom förut är nämndt, derigenom, att han utskickades ett ögonblick sednare, alldenstund man, då pyssnämnde signal hördes, icke hade någon visshet om tågets hastighet eller om det icke kunde stanna utanför stationen. som af sina signaler bort vara tillräckligen skyddade. Den andra åtgärden, som på stationen hade kunnat företagas, var att sätta det blandade tåget i rörelse, för att derigenom, om icke förekomma sammanstötningen, så åtminstone försöka att i någon mån förminska dess verkan. Men denn ätgärd, hvilken, om den skulle lyckats, borde af lokomotivföraren på det blandade tåget, på eget bevåg och utan att afvakta ordres samt oaktadt alla vagnsdörrarne stodo öppna, vidtagits i det ögonblick, då extratåget vid spårvexeln inlopp på hufvudspåret, hade varit förenad med äfventyr, emedan troligen de i vagnarne qvarvarande pas sagerarne då kastat sig ut genom de öppna vagnsdörrarne och af påträngande inifrån vagnarne kunnat nedfalla på railerna och blitvit öfverkörda af de efterföljande vagnarne i samma tåg eller af det straxt derefter kommande extratåget. Jag anser det derföre vara ganska ovisst, huruvida icke en sådan åtgärd, om den blifvit vidtagen, hade medfört lika olyckliga följder, som de, den nu inträffade sammanstötningen förorsakad. Olyckshändelsen härrörde derföre, enligt mitt bedömande, helt och hållet af extratågets alltför tidiga ankomst och af den stora hastighet, hvarmed det nalkades stationen och inlopp på densamma, hvilket sednare hade till följd, attlokomotivföraren icke kunde i tid stoppa tåget. Lokomotivföraren försummade äfven att till gripa det sista medlet, som för honom stod till buds för att hejda tågets fart, nemligen det att kasta maskinen back, hvilket han bort hafva gjort, innan han körde igenom grindarne. Men om han äfven, i förlitande på att spårvexeln var öppen till sidospåret, icke ansåg sig böra genom en sådan åtgärd äfventyra lokomotivet för att spara grindarne, så hade han åtminstone i samma ögonblick tåget vid vexeln inkom på hufvudspåret, då ännu nära 600 fot återstodo att genomlöpa, innan det blandade tåget träffades, och då en sammanstötning både var ögonskenlig och oundviklig, bort kasta back för att derigenom ytterligare minska tågets hastighet och göra sammanstötningen mindre våldsam. Allmänna åklagaren yrkade härefter uppskof med målet för flera personers inkallande och hörande, deribland bokhållaren Pettersson, samt att Riex, som dels genom egen bekännelse, dels genom de afhörda vittnenas berättelser, vore öfvertygad om att ha kört för fort. och derigenom vållat olyckan, måtte fortfarande i häkte hållas. Trafikstyrelsens ombud yrkade äfven uppskof med målet, men sade sig ej vilja afgifva något påstående med afseende på kiex qvarhållande i häkte, utan öfverlemnade han detta till domstolens pröfning. Ombudet hemställde derjemte, att nästa un ersökuing måtte hållas vid Sandsjö station, för att man skulle blifva i tillfälle taga lokalen i ögnasigte. Till tingssal kunde stationslokalen upplåtas, alldenstund inga tåg passerade från klockan 9 på morgonen till omkring kloekan 6 på aftonen. Riex begärde att komma på fri fot, angifvande såsom skäl för denna begäran, att han ansåg sig icke ensam vara vållande till olyckan. Ordf. Kan ej Riex på något sätt förklara hvarföre Riex vid detta tillfälle körde för fort? Skedde det kanske af ren obetänksamhet ? Ciexz. Jag kan ej svara derpå. Ordf. Jag förmodar, att allmänna åklagaren äfven påyrkar, att löjtnant Bergström, stationsmästaren Knochenhauer samt banvaktaren Lars Andersson skola iakttaga inställelse vid nästa ting? Allmänna åklagaren. Ja. Vittnet Collin. Angående bedömandet af ett tågs hastighet, anhåller jag att få anmärka, att detta förefaller högst ohka efter den olika ståndpunkt, hvarifrån man ser detsamma. Befinner jag mig på ett lokomotiv med skydd framför sig, synes hastigheten ej så stor; står man åter i en öppen vagn, synes farten nästan dubbel, och be traktar man det stående på marken, nära intill tåget, tyckes det gå ännu fortare. Ahörare och parter fingo härefter afträda. hvarpå en ganska lång öfverläggning följde. Då parterna åter förekallades, meddelade. rätten det be