Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 3

utanför väggen. Ån var det hästtramp, ä var det högljudt skratt, än var det men niskosteg... kanske hans? ... Nej!... de var icke hans! — Bland tusende igenkänd hon dem — Och så underligt var det äfvei att ingen mera satt i arresten. Annar brukade de väl kunna vara der tre till fyr: qvinnor på en gång vid sådana tillfällen Men det var ju en Guds lycka. Hvad männe tiden led? Kanske var de ej midnatt än och dessförinnan skulle säker ej marknadsstimmet lägga sig. Gallerfönstret till den lilla kammarn va lågt till jorden, som om kammaren varit er jordkammare, och det vetie utåt sjön frår klipp planen, hvarpå arresten stod. Det va förenadt med lifsfara att gå ut på den pla nen åt sjösidan, ty den sluttade nedåt dju pet och var hal som is. Vid det fönstret satte hon sig, fastän mörkret var djupt, så att hon ej kunde se handen för sig. Hon satt der länge, först i hopp, seh i tvifvel och sist i förtviflan. Då... tyst! ... steg höres derutanför... gallret skakas, men ger sig icke... ett annat ljud... det är raspet af en fjedersåg ... det varar en qvart och den qvarten är en evighet; men när evigheten är slut, är också — arresten tom. Arresten var tom. Gunerus hade lika litet som Agatha, kanske mindre än hon, glömt det framfarna, oaktadt det för honom var det pinsammaste och för henne det fröjdefullaste minne. Att 1å henne öfver den hala, sluttande glipp-planen var ej den lättaste sak, men hon var vig som en katt och han hade en björnunges senor. Det gick sålunda lyckligt och de stodo nu ensamma i natten vid ändan af marknadstorget.