Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 2

af de vigtigaste åliggandena, hörde hon en föst bakom sig: Nu, Margreta, kan jag få följa dig. Nu vet jag att det inte kommer något hinder för.? Hon kunde nästan ej på den dag hon mindes erinra sig att hon sett honom så naturligt glad. Liflig var han väl alltid, liflig i bekymmer, liflig i vrede, lillig äfven i anrat -— men sällan så glad. Hon kunde icke underlåta att utropa: ?Nej, hvad du är grann i dag!? An du?? Hon log, ?Ett gammalt qvinfolk !? Men pu, om han ville göra henne till viljes, så löljde ban henne inte, för han blott törstörde tiden för henne, sade hon, och hon hade mycket att göra ännu. Han stod i begrepp att ge ett skämtsamt vär, då i en hast hun blef så allvarsam, ut bon blef belt förskräckt. I en handvänning hade han blifvit alldeles snöblek ;ch hans ögon stirrade med fasa bortåt en olkhop, som nalkades med stort sorl och kräl. Ur vägen! ljöd det, och derpå utop sådana som: ?Nu är det en som skall i wurran igen!? — — Hvad har hon gj-rt, tackare?? — — En sådan en!? — Är let den?? — — Intet under!? — m. m. Margreta blef alldeles hufvudyr och kom ästan midt i famnen på ett par rättsbejenter, som hade en qvinna midt emellan :g, hvilken kastade åt Margreta en blick, Dn sådan, so: en känslig menniska aldrig lömmer. Den stackars qvinnan såg så geom-olycklig ut och hade en så förvirrad ch hemsk uppsyn. Några sade att hon isst var blitven underlig, andra åter att et kom sig af fruktan, emedan hon blifvit ipen å bar gerning, då hon försökt stjäla ngar på en vestgöta-disk. Och sannolikt