Aftonbladet – 14 januari 1865, sida 2

Herlog låg i landsvägen och sparkade så dammet yrde omkring honom. ?Så nu taer du, Niklas, ett tag i kamraten din och jelper honom upp i min kärra. Tag du, eller du skall ångra dig hela ditt lif.? Niklas, som icke var lika modig som storordig då någon fara var förhand, tog väl ett tag i Herlog, men ådagalade sin hämnd på det sätt att han låtsade sig ej kunna stå nog säkert sjelf för att kunna hälla i honom. Måhända var det äfven någon brist på styrka i förening med brist på vilja: men hvilket som helst, följden blef, att då den stackarn var upphjelpt i jemnhöjd med kärrstolen, släppte iklas sitt tag och Herlog föll bakut öfver vägkanten. Han gaf till ett högt skrik. Ryggen var bruten. Ett ögonblick stod Niklas stilla och såg på sitt verk. Riksdagsman kunde begagnat ögonblicket till att gripa honom, men han gjorde det ej och nästa ögonblick var Niklas öfver diket och försvann i skogen. Riksdagsman stod ensam, stark och orörlig som en klippa. Det var ett underligt blekt lugn i hans ansigte. Slutligen tog han med ett varligt och kraftigt tag mågen på sina armar, och der sutto de så begge i kärran under det Herlog halfliggande uppoaf svåra jemmerrop för hvart skridande steg hästen tog. Detta var andra gången Margreta i Prestsäter fick mottaga sin man i ett tillstånd som hon ej förväntat. : Lägg honom varligt på sängen, far 4 sade hon, under det den ena sucken efter den andra bröt våldsamt fram ur hennes bröst. Han hade svår smärta, så att doktor måste efterskickas, och under hela tiden ville han hafva Margreta hos sig; till och med då han låg i halfslummer tiggde han henne ourphörligt att icke vika ifrån honom. Och hon gjorde det icke, hon satt under långa, mörka, ensliga nätter och skumma dagar och vakade ötver honom i bäfvan fir utgången. Men så, just som -sjukdomen tyckes snart skola göra ett slut på det all