Aftonbladet – 14 januari 1865, sida 2

männa eländet, gjorde den en oförtänkt vänning och Herlog började så pass komma sig, att det sades, att åtminstone ögonblickets fara för lifvet var förbi. Den qvällen då detta sades, under det Herlog läg i jemn och god sömn, satt Mareta så länge uppe och talade med Erik, att det började dagas innan någon af dem tänkte på hvila. Hvad den fattige, enfaldige mannen sade henne, det fick endast hon och väggarne höra, ty Abla hade sin vanliga goda, oemotständliga ro, som en sten på hafs botten ; men att det måtte varit nägot tal som mycket grep benne, det förmärktes af hela hennes förändrade, förmildrade viäsende mot dem, hon ej varit så jemn emot en tid, och af hennes, just icke ovänlga, men bestämda återhållsamhet mot en annan, som på en tid visat tecken till ett häfiigare sinnelag. än tillbörligt var, och sökt att få vissa tal i-gång, hvilka ej utan svårighet kunnat hållas tillbaka. Han hade väl annars varit långt mindre underlig och obegriplig nu än den tiden efter det nattliga mötet på fjellet. Allt sedan han tagit in räde i det kristliga lifvet, tagit liksom afsked af det gamla och tagit städsel till arbete och för itande på egen styrka, hade hans lynne varit långt ifrån så grubblande eller hans ord såsom förut ett gåtfullt tal. Medvetandet af au ha inträdt på den sjelfbanade vägen tycktes hafva stärkt hans sinne, men också på samma gång ökat hans åtrå efter att få njuta den frukt, som han uppställt såsom arbetets lön. Ty för honom hade denna lön, särdeles sedan söndagsqvällen vid elfven, en bestämd form, och det var hans fasta beslut att en gång på ett eller annat sätt, som han dock ej nu kunde utfundera, tillegna sig den. — Det beslutet, fastän nu först mognadt, hade slagit rot i hans sinne redan då han stod stödd mot dörrposten den rättegångsdagens afton och första gången utstakade sina planer på den unga Prestsäters-matmodrens välvilja.