Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 2

Margrda var visst den skickligaste och dygdesanmaste bondhustru, som kunde finnas, det mätte ju medgifvas, men nu var saszen der, troides det, att hon hade blifvit modstilen, det vill säga förhexad, pantsatt till r ond makts ötvervälde, hvilket hennes esen goda vilja ej kunde betvinge, utan som hon äfven mot sin vilja mätte ligga unter för. Både nenniskor och kreatur kunna af tatare blifva modstulna. Hos kreatur viser det sig i en tvinsot, hvaraf de till sluts ljuta döden; hos menniskor i en beständig ängslan och vända, hvarunder de äro oförmögna att strida emot onda frestelser. Margreta hade på sednare tider blifvit mera ojemn till sitt sinnelag, det var något som ätven för hennes försvarare var synbart; och detta, tillika med folks småningom mindre förtäckta anspelningar, kom slutligen vissa vederbörande att draga öronen åt sig. Ja, till och med Erik, så gerna han än hade velat blunda derför, kunde icke neka för sig att det ju ibland såg ut som om matmodren allt vore modstulen af den svarta strykarn. Och aldra ledsammast var det att höra folk säga, att då han, Erik, hade varit med husbonden till byn — för denna gången hade Margreta velat att toljenarn skulle vara med och vaka öfver Herlog — då hade hon en qväll i lillekammarn släppt in Gunerus genom fönstret åt hagen, på det att inte Abla, som låg i stora stugan intill, skulle bli någonting varse. Och fast Erik kunde sätta sin både kropp och själ i pant på, att deta var en lögn, så svart som nåonsin föralet smidt ihop den, så började ban dock andra om det kunde ryka af en brand, uten att vara någon gnista i Jen. (Forts. följer.)