Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 2

Han stod och såg nu buru hon rodnad för hans häftiga ord och huru hon slutliger vände undan sitt hufvud och fäste ögat på en vessla, som kröp i gräset vid sidan on henne. Hon tänkte att det vore bra om han inte ville stå så och se henne rätt fram i ansig tet. Men hon kunde nu inte be honom låte bli det heiler. Hon satt och stack ett gräs strå ät vesslan under det han, utan ord men med det underliga halfva leende, som ingen blef slug på, följde hvar ryckning : hennes ögonlock. Ett par gånger öppnade sig hans läppar litet, som om han letade efter ord, men lycktes till igen, tills han slutligen sade: ?Nej då! Jag skall aldrig säga ett ord, jag! Ni tt tal skall vara ja, ja?, nej, nej; det är som det skall vara.? Det låg skämt i tonen, men ett visst uttryck i hans ansigte sade henne, att det var något starkt och allvarsamt, som arbetade inom honom. ?Jag menar det börjar qvällna till nu?, sade hon, steg upp och skakade afsig grässtråna. ?Jo, det är så! svarade han, och så skiljdes de åt den gången. TJUGONDE KAPITLET. Det börjad att gå så många underliga rykten i grannlaget om Prestsäterfolket. Att mannen var värre än han på länge varit tillskrefs den orsaken, att hemma gick det ej till såsom det borde göra. Ingen hade väl någonsin tillförene haft något slikt att anmärka på den fina och ansedda unga matmodren i Prestsäter, och ingen skulle af hennes eget upplörande heller nu tagit sig anledning till rat, om ej den, för hvars skull hon blef indragan i förtalet, varit en tatare.