Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 2

?Se, hvad fönvsterrutan brinner dernere på nedre Prestsäter! sade han. Gunerus! vet du, jag tänker ibland, ati du har ett så vackert hjertelag som någon. För du kan alltid se det som är vackert Jag riktigt önskar, när du kommer ut bland folk, att du också har i minnet sådana små vackra ting, som kan mildra ditt sinne. Jag önskar så med, att ibland någonting må minna dig på Prestsäter.? Af det underliga leendet, som drog öfvor hans ansigte, och den hastiga glimten i hans ögon kunde hon, ifall hon sett det, fåt besked om att hon ej behöfde misströsta om det senare minnet. En liten stund teg han, men sade sedan: ?Du skall så tänka på den stygge tatarn ibland??? ?Ibland låter du till, som om du inte brydde dig stort om, hvilket folk gör?, svarade hon. ?Några styggtatare ha vi förresten inte här sew på länge. ?Har du sett bror min?? ?Det kan väl bära till. Jag tycker de äro lika hvarandra, alla, utom du!? ?Han, bror min, brukar ha ett sådant tycke hos qvinfolk.? ?Och för qviniolk med, säger de. Så, du känner honom då! Det vore under också, om de inte skulle ha det, som sjelfva äro väl sedda. Med mig har det aldrig varit så. Mig bryr sig ingen om.? Ah, du pratar! ?Nej, det är visst, det!? ?An Albertina då?? Han reste sig häftigt upp. Moergreta!? sade han. Om du någonsin vill slippa att bli räd.! för mig, så nämn aldrig den qvinspersonens namn för mig.? Blodet sprang upp på hennes kinder; hon visste ej rätt hvarföre.