Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 2

den till bekräftelse på det löfte hon hoppa-: des få. Det var hennes venstra hand, en ganska smal och vacker för att vara en bondqvinnas och prydd med en vigselring i två vågor, som gåfvo den utseende af att vara två särskilda ringar. Han tog fast handen, betraktade den trovärdigt, men kanske mer än behöfligt, och svarade: Nej, dertill står ej min håg!4 Gunerus!... Vill du låta mig veta en sak, som länge förundrat både mig och flera. Hvar fick du veta det anslaget, och hvar var du den natten, du vet? Jag fick veta det, utan att tråga efter det, svarade han och släppte handen, som han hitintills hållit fast. COch om natten var jag både ute och inne; och det var ju till stor lycka det. Du kan vara nöjd med det, Margreta ! Jag får väl det, sade hon. En stygg natt var det i alla fall. Det var så tungt. och fuktigt i luften. Herlog och jag voro ute på gärdena en stund. Men jag låg så länge och tänkte på många saker, liksom i aningar, för jag hade hört att det skulle vara visst folk i grannlaget. CTänkte du då på mig också? Jag gjorde väl det! En tänker så mycket om natten, Margreta, helst en sådan ljum sommarnatt när en hör tatarnes hvisslivg och ser dem reda sina eldar. Skulle du inte vilja vara med om det? Jag sitter heller här och ser på Prestsätersgärdena, svarade hon leende. En hvar har sitt tycke! SIcke för att de äro så vackra, sade hon; Cmen en är van vid dem och så ligger hemmet bredvid. Ja, derpå är det, som det beror!