äfven hon hört det; men hon hade nog ej gjort det. Och så fortsatte han arbetet lugnt igen. PT ån och med den stunden, då den unga matmodren i Prestsäter hjelpte till med rätsvingen, kunde Gunerus Friberg för: lien. Och då slotterölet kom, var han så styf i konsten, som trots någon annan. På slotterölet fick han väl ej henne efter sig att räfsa; men hon såg på och det gick som en dan En hurtig yngling, som står i långa hvita skjortärmar och slipar sin lie, till takten af den sång, som detta arbete framkallar, är i bondflickans ögon en lika förledande anblick, som någonsin för herrgårdens ungmör en romanhjelte stödd mot kaminfrisen. Då Margreta i en prydlig bondhustrus drägt först kom ned på ängen slotteröls dagen, stod just Gunerus i denna lyckliga ställning. Hon log af förnöjelse åt honom och sparade ej på loforden, då han visade sin färdighet at sköta lien nu. Denna dag lofvude att blifva en af Ablas lyckodagar; till en början åtminstone var den den lyckligaste hon hitintills upplefvat; ty på hennes lott kom att vid skärgången följa den vackraste gossens stig, och den vackraste det var nu bestämdt i Alas och allas tycke ingen annan än Gunerus Friberg. Och fastän denna lätttotade jänta baft mången rolig dag med en slåtterkarl förut, så var det dock allra första gången hon kom underfund med att hon hade ett bjerta, och att ett sådant ting kunde husera på ett visserligen litet oroligt och ändå morosamt sätt. Tyvärr var Gunrerus föga mottaglig för den stackars Ablas temligen uppenbara hjerteträngtan. Och värre blef det, då de oregerliga Hultegossarne, särdeles Niklas, började ?gly? med dem och slösa sina qvick