Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 2

dan orsak, som man brukar kalla vakna drömmar, men nu gjorde hon det och fann att det var styggt nog. När hon slutligen somnade, drömde hon om en stor grå ull-sö, som hade blifvit biten af vargen i skogen, och den vargen såg nästan ut som Gunerus Friberg, såsom folk och kreatur kunna ha skuggan af hvarandra? ibland. Hon sträfvade och sträfvade för att få den bitne ullsön hem. för då hade benet lätt kunnat spjelkas; men som hon hann nästan framemot fähus:t med den, så föll den stört död till marken. Då vaknade hon, drog skinfällen bättr2 om sig och försvor alla tankar på den vackre slotterkarlen, som hon nyss med så mycken glädje räfsat åt. SJUTTONDE KAPITLET. En af de förargligaste förargelser, som kunna drablba ungt folk, är att bli brydd för en allmänt föraktad eller med ätlöje stämplad person. Ar man dertill fästad på annat håll, så är förargelsen dubbel. Häraf kom sig den otålighet Gunerus visade i förhållandet till Abla och häraf härHöt äfven ett uppträde en vi: söndagsqväll emellan honom och Niklas, hvilket uppträde dock hade det goda med sig att det stärkte just icke aktningen men respekten för den, som i följd af den föraktade börden, gerna sågs öfver axeln. Gunerus hade, retad till ursinnighet af Niklas anspelningar på ett jimmare band mellan honom och Abla, gifvit den annars allmänt fruktade slagskämpen en minnesbeta som var rätt allvarlig och det var mera lycka än beräkning, att Niklas någonsin stod upp igen från det nederlag han då led. Dock ångrade Gunerus snart sin häftighet, ty han fann att om den också stärkte len fruktan folk hyste för honom, den äf