Aftonbladet – 11 januari 1865, sida 3

TEATER. Kongl. stora teatern gaf sistlidne lördags afton efter en längre tids hvila Bellinis ?Norma?, hvari den tidigt hängångne tonsättaren, jemte en mera utarbeiad och värdad instrumentering än den som är till finnandes i hans öfriga operor, utan tvifvel äfven lemnat de flesta vittnesbörden om sin i grunden sannt poetiska fastän veka konstnärsnatur. Norma? kan emellertid icke, såsom fallet är med så många andra nyare operor, bringas till sin rätta effekt medelst endast ett godt och tillfredsställande återgifvande af det lyriska elementet; denna opera har äfven stora fordringar i dramatiskt hänseende, och om det hela skall fremstå i sin rätta dager måste de spelande icke blott i inskränktare mening aktgifva på sina rollers uppgifter, de måste i fontasien förflytta sig tillbaka till en längesedan hänsvunnen tid, till den peri.d nemligen, som i Gallien inträdde sedan den förste och tilhka störste af alla Roms Ceesarer, med sina segerrika örnar förvandlat denna verldsherrskar-. stadens äldsta och fruktansvärdaste fiende ill en romersk provins, i hvars djupa urskogar och ensliga lunder druiderna likväl fortfarande såsom tillförene firade sin grymma ifgudadyrkan och hemburo den oförsonlige och blodtörstige Irmensul de åt honom på budna menniskooffer. — Att ett stycke at denna art vid en representation då samtliga hufvudrollerna utföras af idel nya innehalfvare, skulle erhålla sin rätta färgton och vederbörliga relief, vore måhända för mycket fordradt, och då utan tvifvel mycket härutinnan kommer att vinna och förbättras. vid blifvande representationer, torde vara så mycket mindre skäl att nu ingå i några detaljerade anmärkningar derom, hvarför vi ock inskränka oss till att nämna att fru Michaeli belönades med rikligt bitall och framropningar för sitt utmärkt talangfulla utiörande af sångpartiet älvensom af flera dramatiska momenter, samt att hr Schefers ganska goda röst var af effekt i många delar af Pollions parti, men att hans gester i ullmänhet och framförallt hans armrörelser töga lämpade sig för en romersk prokonsul. För öfrigt var fru Stenhammar en täck och intagande Adalvisa och hr Behrens en både hvad röst och gestalt beträffar stätlig Orovistus. Representationen gafs för fullsawu along och bivistades af konungen och drottningen samt hertigen och hertiginnan af Daärne. Gärdagsaftonens representation af Norna7, den andra i ordningen med den nya ollbesättningen, företedde redan längt större riskhet och lifiighet än den första hvad utörandet i allmänhet beträffar och framfrallt hvad titelrollen vidkommer. Det noggrannr tudium uf rollen och det väl genomtänkta pelet, som redan första gången varsnades fru Michaelis framställning, adlades nu af n inre värma och hänförelse, som ej minlre mäktigt brdrogo att höja intrycket af det