Aftonbladet – 10 januari 1865, sida 2

gång; men han kände mången, som var det mera än han sjelf, han kände en, som var det mera än andra af hela slägten; och det var Agatha ! Stackars Agatha!... hon skulle aldrig få se upplysningen på de stora höjderna, dit han sjelf skulle hinna en gång. Hon skulle allt fortfarande vandra i mörkrets och okunnighetens syndfulla dalar, hon; hon skulle kanske icke ens, om hon bliekade dit uppåt, kunna se honom för det starka skenets skull. Och åter tänkte han: Stackars Agatha!.. Ty de hade dock varit så nära hvarandra förut, fast han nu länge nog skytt allt, som påminte om hans eget mörka blod. Men synd om Agatha gjorde det honom ändå; mycket kanske dertöre att han någon gäng påminte sig att han ej var utan del i att hon nu var som hon var, det vill säga: sådan att han ej längre kunde ta henne med sig och binda hennes öde vid sitt. Kanske att det var det medvetandet som kom honom att så ofta uttala de nästan ångestfalla orden : PUtt — hett blod bränner mig! ...7 Han satt träget vid böckerna och spisen om qvällen med en töresticka i handen. Om dagen, större delen deraf åtminstone, måste han arbeta med de andra tjenarne, det hade lagmannen förordnat. De andra drängarne ville ofta, då det led vå våren, ha honom med sig ut på schå? om nätterna. Alltsedan flandthandeln och itskänkningen kommit till på Höfdingen, ) rade nemligen det förut renlefvande folkets eder blifvit mycket förskämda. Det hände j sällan att hela skaror, särdeles om sön-: iagsnätterna, drogo omkring bygden och : örde ett väsen värre än norrbaggarnes i den tora o:redstiden. Men då de vinkade åtl onom i stugudörren om qvällen, ty ingen lt ordes gå in till riksdagsman och högt säga (