Aftonbladet – 10 januari 1865, sida 2

undersam fruktan, som han icke tyckte ill: om. Men se! den lilla verlden utanför de egentliga hemmet, den verld, som kalla ?goda vänner, trogna grannar och mera så dant?, den var det, som upptog honom fö att blott dess föraktfullare bortstöta honom den var det han ville kapplöpa med, ja skena långt förbi när tid kom. Mången gång tänkte han att han ville all deles hålla sig ifrån sådana samqväm som med de Hultegossarne, hvilka hun en gång låtit känna, huru skarp eggen på hans kni var. Ty nu kunde han icke längre gripa till det försvarsvapnet för att jaga dem som flyttfåglar ifrån sig. Men hvad skulle han i stället använda mot alla dessa förtäckta speord, ja, ofta oförtäckta kränkning, öfver. modiga hån, hvarmed de och deras likar bemötte honom. Det fanns ju intet annat medel än att sjelf fly undan. Derföre, men icke af ett osällskapligt lynne, var det som han höll sig undan deras samqväm, gick för sig sjelf och fick dessmera tid att rufva på sin framtida lefverneshistoria och tänka på all dess ära och storhet. Det var någonting inom honom, som lärde bonom att han skulle komma fortast fram med att grälva i böckerna. Han hade ej många sådana att välja på och hade i allt fall ej förstått att välja rätt, men händelsen gjorde att han fick fatt i hvad som bäst assade honom, historiska böcker och reseeskrifningar. I en sådan bok hade han läst om fem lika verldsdelar, och deras folkslag, deras olika lefnadssätt och olika sätt alt tänka öfver lifvets gåtor; och derföre visste han också hvad det varit, som den unga mamellen på lagmansgården hade menat då hon agt att han var af asiatiskt blod. h ja! visst var kan det, det kände han mången