Aftonbladet – 9 januari 1865, sida 1

EEE STEINER at G. Gottman och ritläraren O. Gottman hans landsmän, Stockholms nations med lemmar, akademiska lärare, studenter, mi litärer, borgare, skarpskyttar m. fl., samla des kl. 12 på Stockholms nationssal, hvari från liktåget kl. 1 afgick. 1 spetsen fö processionen fördes Stockholms nations fana Till sorgetåget slöto sig studentkårens di rektion samt stadens skarpskyttekår, de sednare företrädd af sin fana. Det lång tåget gick Carolinabacken uppföre och ge nom Odinslund till domkyrkan, i hvars ko jordfästningen förrättades och liktal hölls a prof. Torn. En herrlig koral, hvilken, ut förd af valda röster bland studentkåren sångförening, inledde och afslutade begraf ningsakten, gaf åt denna en ökad högtid lighet. Före jordfästningen sjöngs psalmer 488: Snart ligger bojan krossad, och vic aktens slut psalmen 452: Jag går mot dö den hvar jag går. 1 allas anleten läste: djup rörelse och sorg. Med hvilket allmän deltagande denna begrafning följdes, vitt nar den massa menniskor af alla åldrar och stånd, som uppfyllde domkyrkan. Efter ak. tens slut i kyrkan, kl. !2 3, beledsagades den döde till kyrkogården, der han nedsat tes i sitt sista hvilorum. Till de på Stockholms nationssal försam. lade gästerna utdelades i tryckta exemplar följande, af en den bortgångnes landsman författade, verser: När dödens vågor kyla ett nyfödt hopp Och knoppen faller bruten i vårens dag, Vår själ med vemod öfverväger Lefnadens mörker och dödens gåtor. Men faller kraften mogen till lifvets strid Och färdig ren att kämpa i manligt värf, Då blir förlusten än mer bitter, Mörkare grafven och slaget tyngre. Du föll, o broder, midt i din blomnings dar, Din sköna vår var nära att sommar bli. Och bortom sommarn såg vår aning Ofta din höst utaf frukter smyckad. Och nu — hur hastigt gled ej din bana ned I dödens djup från älskande vänners krets! Ack! tunn är skorpan här som skiljer Tiden och menskan från evigheten! Du föll, och sorgen står vid din öppna grift, Föräldrars sorg och vänners; i hjertats djup Den talar mäktigt — och ej under: Ålskade, ty du är värd att sörjas. Din själ var ädel, manlig ditt hjertas håg, Din tanke skarp, din känsla var djup och rik, Men gömde helst sin ömhets skatter Blott åt den vän, som ditt hjerta funnit. Men vann man så ditt hjerta, begråtne vän, Då vanns det ej för dagar och ej för ar; Det vanns för altid, och det skydde Aldrig ett offer för vännens glädje. Hur skämtet ystert flög från din mun ibland, Hur glad du var i jublande vänners ring, Din glädje lekte dock i oskuld Jemt på en grund utaf inre allvar. Det brann hos dig förborgad en helig eld, En håg att verka, medan än dagen var: Din dag blef kort, men dock du hunnit Ge oss ett minne, som evigt varar. Du var vår stolthet länge vid Fyris elf, Du var vår kärlek: derför vi sörja väl, Men. klaga ej ditt öde, broder: oso A