Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 3

När Herlog nu tog koppen, som hon först bjöd honom, så såg han nästan skamfull ut och ville bäde dölja det och visa Margreta sin egen välvilja genom att säga ett par ord om huru grann skogsluften och den starka gången hade gjort henne. Hon såg först förundrad ut, men log sedan afförnöjelse vid tanken på, att det nu kanske kunde bh en bättre tid igen. Ty fordom hade det emellanåt varit bättre, fast det nu en lång tid, med undantag för denna dagen, varit så svårt som det kunde vara. Hon stod en stund och såg på deras arbete, Jag ville bara vänta tills jag fick se om je inte skulle få följa med någon timmerörare, så jag kunde få åka ett stycket, sade hon till siet, Det går an! sade Herlog, så ken du sitta der på kubben så länge. Han lade ut en gammal jacka, som han hade med sig, på platsen för henne, under det Erik gick bort till den obanade körvägen för att se och höra efter om någon timmerkörare skulle synas till. Han varskodde snart matmodren att en sådan syntes. Hon bjöd mannen ett gladt farväl, och så gick hon och kom bort till vägen medan ännu Erik stod der, blinkande för middagssolskenet, som slog honom i ögonen. Margreta gick bort till honom, der han stod, tog honom i hand och sade: Du har visst talat med mannen min, Erik. Du skulle ha så många tock for allt hvad du vill göra.4 Ah, det är inte stortX, suckade han förlägen. Ja, du skall ändå ha så mycken tack, sade hon; mänga tacker!... Nu står ja här till den körarn kommer derborta. Och helsa husbonden så godt!