Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 3

Här tog han yxan, som snart sjöng i trädet igen. ?Ja, men hon är qvinfolk, husbond, för att hälla i, om I bara vill hjelpa henne?, sade Erik, som ännu ej hade talat nog. ?Om jag vill, han höll upp. Jag vet inte huruledes! — Jag har så sällan velat någonting i min dar och det lilla jag har velat, har alltid varit galet. Trovärdigt är, att jag gär ensam och inte mer ansedd än en tjenare på min svärfars gård, i mitt eget hus; och det är så ingrodt med, att det visst inte här i tiden kan bli annorleds. Men det står väl sitt kast: hon går på sin väg och jag på min: och den skall väl snart tu ett elut, vet jag! Nu menar jag, vi tar ossen nystyrkedryck ur lomflevskan der, Erik! Nej, käre husbond! Om I skulle rent försvära den?? Säg inte mig det, du, och det är riktigt min mening att be dig det! Det är min tröst och den som vill ta den från mig, kan väl få se det sämre, men inte det bättre är.? Efter dessa ord, uttalade med en ovanlig kraft och åtlöljda af on kraftig klunk ur flaskan, fann Erik att det icke var skäl att fortsätta. Tysta fortsatte de å:er arbetet till framemot middagen, då de tingo se ett qvinfolk komma fram ur skogen. Det var Margreta, som med en viss blidlyndthet i sin uppsyn nulkades och vänligt helsade dem. Hon hade med sig, inlagdt i en strut, malet kaffe, och började genast göra upp eid i en utbrunnen kolmila, som låg när intill. Hon tal:e just icke mycket under det hon flinkt och tort tick fram kokarn, stack under tlisor, fick upp ett litet pupper med fem socker: bitar och en kaflekopp uteuv fat och grepe, som de skulle dricka ur den ene efter den andre; men hennes sätt var välvilligt och försonande.