Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 3

enhet under sednare tiden och den ömbet ch oro, som föregående morgon rört sig i wennes hjeria för den återvändande maken voro försvunna. Hon visade honom ett till-. lutet och hårdt bemötande. Men hon fann snart att detta var rätta ttet att komma ur askan i elden: ty enda öljden blef den, att Herlog redan samma lag på eftermiddagen behöfde solva bort ett nytt rus, grundligare än cet förra. Muargreta fann väl, som sagdt är, att det hårda sättet ej var det mest lyckobringande; men hon ändrade det ej; det var han och icke hon, som borde ge vika, tyckte hon. Och nu följde en tid at mera stridighet än någonsin. Till en början försökte hon väl att mera stilla fördrega, men det varade ej länge innan harmen tog öfverhand, och dermed kom en sjelfrådighet och strälhet, för hvilken icke blott husbonden, utan äfven Abla och Erik fingo sitta emeljan, ja, ätven Carl-Johan blef allvarligare hällen än förut. Två funnos, eom togo stor del i dessa makarnes förhållunden, fast på så olika sätt. Den ena var Erik, som icke tyckte sig kunna ha en glad tanke, när han säg matmodren eå mörk. Den andra var Gunerus Friberg, som just var den enda, som kunde komma henne en iten stund ait ljusna igen, och icke underligt var det, ty han gjorde henne den största förnöjelse han kunde göra henne. Han yssnade till hennes förmsningar och ställde Ng noggrannt derefter — just motsatsen al vad en annan, som haft mera skyldighet lertill, ständigt gjorde. FJORTONDE KAPITLET. Så kom en dag, då husbonden och dräugen, hvar och en med yxan öfver axeln,