henne så mycket väl — ja, huru mycket, ) det hade han just aldrig tänkt på. Slutligen kommo två, tre, af de byfarande åter, hvilka hade sin väg här förbi. Erik anhöll dem och frågade etter husbonden. Margreta kom i detsamma ut på gården. Fader Herlog — svarade (de — hade blifvit litet efter på sista rasteestället, men bedt godt helsa, att han var snnart att förvänta. Margreta började bli äöngsligare än någousin; hon insåg hvad hon kthade att förvänta. Hon lät likvisst ännu icke modet falla. Herlog var alltid -å rädd om hiästarne. Det var ju möjligt att han ej ville: epråvgköra så som de andra och derföre Iblitvit efter. c Timma efter timma förgick. emellertid, och han hördes icke af. Tid efter annan kom än den ena, än den andra af sällskapet hem; men Herlog var icke med. Middagen kom och ick. Slutligen, när det nästan var mörkt, kom cn man gående bredvid hästen, med osäkra, slängande steg, tydligare och tydligare raglande, ju mera han närmade sig. Margreta kände en smärtsam stickning nögonstvädes. Du som har Iugnaste ginnet, Erik? -— sade hon — ?vill du möta honom!? — Dermed gick hon sjelf upp på vmden. Och här, med hjertat öfverfullt, gaf hon friti lopp ät sina känslor och utbröt i en häftig grät af bitterhet. Huru länge hon var på vinden visste hon knappt. När hon kom ned, fick hon se sin man ligga på bänken i stugan, djopt insomnad. Då ben vaknade följande dagen och ville Jåtsa om om ingenting ledsanmt händt, var det henne icke möjligt att ejj för mycket tänka på all den ledsamket hcon nu i mäånga år haft med honom. Hemnes godhjer