Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 2

ågon sådan, så frågas hvartill har remisen tjenat? Jo att onödigtvis besvära folk. Nu följer åter i herr B:s argumentation tt stycke, som vi förbigå, dels emedan less innehåll redan är besvaradt, dels emelan vi här nedan återkomma till samma imne. Endast det vilja vi hafva anmärkt, ut vi aldrig bestridt, att domaren skulle pa att vid brottmäl ordna och sammanra den mot den tilltalade förekomna bevisning?. Herr B yttrar vidare: Utaf jemväl citerade 10 i 11 kap. rättegångsbalken, der det föreskrifves, att i broumäl bör den, som käres till, genast å rättens bud till svars komma? samt af 17 kap. 36 sam ma balk, som indirekt stadgar, att ?den tilltalade uti brott, som ej gå å lif, kan fällas på egen bekännelse, utan att omständigheter finnas, som bekännelsen styrka, framgår till och med, att det åligger den tilltalade att svaromål afgifva, jemväl innan någon väsentlig bevisning förekommit?. Huru herr B. af 10 i 11 kap. rättegångsbalken kunnat draga den slutsats, att det äligger den tilltalade att svaromål affva, innan någon väsentlig bevisning örekommit, är något dunkelt. — Skulle beviset innefattas i de kursiverade orden ?till svars?, så synes detsamma nog svagt, ja vi tro till och med, att dessa ord tillfäl ligtv:s inkommit i lagtexten och att meningen blifver densamma, om de borttagas. Det ifrågavarande kapitlet handlar nemligen om stämningstid och stämningssätt, och sedan lagstiftaren i de föregående af handlat huru lång tid förut stämning ska!l tillställas svaranden i tvistemål och andra dermed sammanhängande ämnen, så heter det i sista , att i brottmål bör den, som käres till, genast å rättens bud till svar komma. Det är således på ordet genast som den egentliga vigten hgger. Att har skall komma ?till svars? eller för att i må let svara, ligger i sakens natur: men ni: detta svaromål skall afgifvas, om före ellei efter bevisniugen, derom innehåller denn: ingentiog. Deremot anse vi, att a stadgandet, att käranden åligger sitt käro mål lagligen bevisa, eljest vare svarander fri, följer att svaranden icke är skyldig at afgifva fullständigt svaromål innan käran den framställt all sin bevisning. Af det af herr B. citerade 17 kap. 36 rättegångs balken samt lagens öfriga stadganden on eget erkännande följer endast hvad vi vär föregående artikel antydt vara ända målsenligt, newligen att domaren må vi rättegängens början tillspörja den anklaga de, om han erkänner den ftörbrytelse, fö hvilken han är tilltalad, hvarvid dock det uti ofvannämnda 36 afhandlade fal icke ens det egna erkänuvandet är tillräck ligt till den tilltalades fällande. Vi äro nu vid slutet af herr B:s artike samt hemställa till hvar och en tänkand och i främsta rummet till herr B. sjel huruvida han verkligen ådagalagt, a den ackusatoriska principen för brotim icke är till sina grunder 1 svensk lag fört skrifven och att töljaktligen svenska mec borgare icke i detta afseende beröfva den dem i grundlagen tillförsäkrade rättig het, att endast underkastas ransaknin och dom i den ordning Sverges lag oc laga stadvar föreskrifva.