Aftonbladet – 7 januari 1865, sida 1

Uti en återblick på de politiska tilldra gelserna år 1864 omtalar Times danska kri get och derpå följande fredskonferenser Bladet skildrar händelserna på krigsskåde platsen och knyter dervid följande betrak: telser öfver den europeiska situationen i alimänhet, för såvidt den egde betydelse för den danska frågan: Engelska regeringen var villig att förena sig med Ryssland och Frankrike för att rent af motsätta sig en tysk invasion i Slesvig, men vid början af året nekade båda makterna fOrmligen att afsluta en allians, som utan tvifvel skulle medfört märkliga modifikationer i deras politiska känslor. Blott några månader förut hade England, efter en mindre vänskaplig korrespondens med Ryssland, visligen vägrat att förbinda sig med Frankrike, för att intervenera i Polen. Kejsar Alexander, som emellertid nästan undertryckt insurrektionen, var icke välvilligt stämd mot engelska regeringen, och kejsar Napoleon var förnärmad både öfver den vrångvishet, som gifvit sig tillkänna i polska frågan, och Englands derpå följande afböjning af hans inbjudning till en europeisk kongress. Då alla makter, som underskrifvit traktaten af 1832, voro bundna till samma förpligtelser, skulle det varit enfaldigt af England att ensamt uppträda såsom riddare för Danmarks sak. Det återstod ingenting annat, än att vända sig till Österrikes och Preussens aktning för tro och lofven, och den sista utvägen var att inbjuda de krigförande makterna till en konferens. Men så fort förhandlingarne började, var det klart att segervinningarne i kriget hade framkallat det vanliga resultatet, nemligen att öka segrarnes anspråk. Ehuru man aldrig förut tillåtit förbundsdagen att blanda sig uti någon fråga olitik eller krig, så begagnades dess sändebud, baron von Beust, af Österrike och Preussen att kullkasta traktaten, som i verkligheten blott var bindande för stormakterna, men icke för förbundet. Det blef nu nödvändigt för de medlande mak terna att föreslå en delning af Slesvigska området, hvilken på ett verksamt sätt skulle afhjelpt de förmenta orättvisor, som blifvit tillfogade den tyska nationaliteten. Förslaget antogs till prineipen, men man kunde