Aftonbladet – 6 januari 1865, sida 3

Nej, nu blir du värre än värst är, Gunerus! Du må aldrig komma här ner, när sinnet är på dig att tala så. När du kom här ner, var du som en af våra, och nu kan en ha lust att bli skrämd af dig igen. Lägger du inte bort det, så går det dig inte som du vill. Det skall du 1å se!s Han tog en sol, flyttade den midt emot henne och slog sig ned derpå. Jag skall säga dig hvar jag grott fast, jag — Vill du veta det? Det är mig likgodt. Bara du inte vill ta seder af det folket längre. Kanske visste du att de skulle komma? Ah, ja... vi h de väl gjort upp en öfverenskommelse? Det är en så god gemyti dem kantänka!? Han slängde Dort stolen och ville ej tala längre, när hon ej ville förstå hvad kan tänkte tala om. Då icke heller hon ville säga något mera och skymningen föll tung och tryckande öfver rummet, blef det honom illa till mods. Han önskade att talet måtte komma i gång igen: ty då han samtalade med Margrets, fick han så stor ro i sinnet oci den ville han ej mista. Han börjude så småningom och undfallande att fråga henne efter hvad hon kände om hans folk och dess seder, och derefter var det som om någon tvingat honom att i utbyte berätta en lång historia för henne om mycken pröfning, mycken förnärmelse, om stora väldiga elug eller slagsmål, som stått på ställen ulan namn och utan tal, om spådomar och sägner, om ondt som han skulle fly, och så något om ett sinne, som kunde vara härdadt på ytan, men svagt på djupet. (Forts. följer.)