Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 3

Ja, nog har han en bra ton; men — nen han kan välingen julpsalm?4 sade husadern. Han tänkte ej eå noga på hvad detta innevar, förrän den, om hvilken fråga uppstått, este sig och i ett steg var utom dörren, len han sakta stängde efter sig. Det blef n pinsam tystnad en stund, tills slutligen natmodren yttrade: Herlog är väl den, som har den bästa .onen af oss alla, om han bara hade styrka ill det. Alla instämde, och den så sällan uppmuntrade började, i klar, sällsynt ren och tonfull sång, att anföra de församlades röster. Alla lofsjöngo, somliga med höjda, andra med sänkta blickar, men alla under djup andakt. Slutligen stannade sången och en tyst och stilla frid låg öfver rummet. En enda gemensam suck afbröt akten, hvarpå de församlade, i en lång kedja, stego fram att taga i hand och tacka den, tom förrättat tjensten. Då den siste återvände från tacksägelsefärden, syntes Gunerus åter i stugan. Han satt på en bänk närmast dörren, men ehuru riksdagsman såg liksom väntende på ho::om. gick han icke fram och tackade så som de andra. Han ville väl ha gjort det, men han kunde icke. De hade kanske tänkt då, att han icke visste hvad han tackade för eller att ban endast gjorde sig till. Kanhända de äfven hade rätt deri, ty de andras tro och vetande hade han ännu icke; men han hade denna afton velat hafva det; han hade gerna velat vara en ibland dem. Månne han icke kände, att han i viss mening redan var det; och att det eudast skulle fordras mod i kampen med de menskliga frestelserna, för att I en framtid slita de osynliga, men starka banden, som ännu fjettrade honom vid det släste han tillhört. Kauske var det så och kanske var det icke så. Ingen visste det, om ieke stjernhimlen, som bliekade ned på tatarnes son, då han gick hem den julnatten.