Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 2

hjelptes de åt att sätta upp de otröskade sädesskylarne till småsparivarne; och då var Ablo, som till all annan förnöjelse fåt löfte på att åka till julottan, hvilket är alla boudjäntors högsta jordiska fröjd, i ett siunestillstånd att hon måste gapskratta vid allt hvad som töretogs. Hela förmiddagen visade de många fyllda tiggarpåsarne, som kommo ut från Nedre Prestsäters stugans dörr, att matmodren der gaf med fulla händer; och benues beting, att stå vid sofvelgrytan sjelf, kom hon nästan till koria med för alla deryggstycken, koribitar, skrädkakor m. m., som hon måste tidt och ofta gå bort att utdela. Man hade, som sagdt är, det året ett grannt julväder. Marken var frusen, snön täckte sienröserna ech knarrude på yten, iräden glimmade af rimfrosten och de aflägsna tjellen blänkte som siltverfält. Sedan man hade doppat i grytan till middagen, derunder ingen at grenogårdens folk ännu var värvaraude, lagade sig, enligt gammal sed, den ene efter den audre ned ull tvättstugan, der lögningen? pögick. Om sommaren kom aldrig någon lögmng i fråga. Sådant sker i allmänbet endast en gång om året, nemligen sjeltva julqvällen. Men då sker det desto grundligare och mera sumvetserannt med tväu-tvål, förutom hufvudet, bvilket formligen skuras. Elter lögningen sumlades folket så småningom i den nyfejace stugen, der kopparoch tennkärlen stodo på häll och biänkte och der goitvet var belagdt med hulm, ty den urgamla seden med julhalmev kom man sig aldrig för au lögga af, ovktadt derom öjlverenskoms hvarje slutad helg, i anseende till den siora eldierun. Men vär en ny jul kom, kom också halmen, och den kommer der än i dag. ÅTTONDE KAPITLET. Mutmodren dukade julbordet och, när qvällningen inbröt och spisbrasen smattrade i Hen hwvtlimmade spisen, var det åren hon