Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 2

hon äfven i silt hjerta af honom och bevisade det när hon kunde; ty de voro icke så många, som visade den stackars försummade dottern till Högrens-Anna något medlidande. Det var nemligen så, att denna, modren, var en mindre väl känd gammal qvinna, gemenligen kallad Kej-arinnan allt sedan den tiden, i hennes törsta ungdom, då hon varit väl sedd af de norske officerarne under lägret 1814. Hon hade älven sedan den tiden ett annat namn, som folk förstod endast till hälften på grund af att hon var I;tet ligbalt, nemligen: balta Venust, — Denna arma halta Venus dotter tick jemt höra hvilket syndabarn hon var, ehuru det var långt sednare i tiden modren gifte sig med en gammal fiskare, kallad Högren, och, lik Sara i sin ålders höst, ärbart födde denna Abla. Då nu, som sagdt, folk hädade henne härför, tog alltid Erik den oskyldigas törsver, och Abla hade tillräcklig känsla att lägga det på minnet. När då julglädjen kom, fann hon tillfälle att ge honom ett särskildt välment bevis derpå. Erik bade en gammal far, Mjölnar-Andreas på Qvarnebacken kallad. — Han var mycket fattig, den gamle mjölnarn, och hans största årsfröjd var när han blef bjuden frem till gården att äta julgröten om julqvällen. Vanligen g han då qvar i den varma siugan och kunde väl fåt der denna gårg älven, men nu skulle tillika Högrens-Åina ligga öfver natten och det var nångt nog der ändå. När då Abla hörde Erik säga, att gubben var liknöjd dermed ch helst stultade hem på qvällen, särdeles som han der hemmun lög närmare i vät tull kyrkan, dit han ämnade sig i julottan, änkie bon att den gamle guvben behötde iudå icke stå tillbaka för hennes mors skull utan ersätining. Så snart hou på julaftons morgon, i grå otie, hörde ett Erik var uppe och högg julveden såsom brukligt är den morgonev, steg hon upp, lagade ikop em liten för