STOCKHOLM den 4 Jan, Hvem drabbar rätteilgen ansvaret för olyckshändelsen å Södra stambanan? Det händer ibland, då en sak är organiserad efter en viss princip och allt tyckes gå, om ej bra, åtminstone lugnt, med hopp om bättre för framtiden, att en oförmoda tilldragelse visar att det är något feiaktigt i hela systemet. Så var t. ex. fallet med österrikiska armåen; man hade alltmer ansett obehöfligt att hafva dugligt befäl, allt gick genom biträden, och just derför utnämndes fruntimmer till öfverstar för regementen. Allt gick likväl sin lugna gång, tilldess kriget i Italien visade hären slagen igrund på egen terräng, hvilket gaf folk att fundera på, om det icke vore något rasande i hela systemet, då en stor armå blir totalt upprifven, oaktadt soldaternas duglighet vunnit erkännande äfven af deras fiender. Den nyligen inträffade olyckan vid Södra Stambanan ger likaledes anledning att efterse, om det icke äfven är något rasande i organisationen af statens trafikstyrelse. En större olycka har inträffat, hvarvid flera personer blifvit ihjälslagna och många sårade, och detta har tillkommit på eit så oförsvarligt sätt att man med skäl måste fråga, hvem är skulden dertill, och hvilka garantier för lif och lemmar finnas för de hundratusenden, som nu årligen befara statens jernvägar? xtratågets lokomotivförare måste anses vägen fri, då han ej fått någon motsatt underrättelse och förtjenade kanske derföre ej att inkastas i häkte, helst då det är bevist att han genast vid varsnandet af det stillastående ordinarie tåget gjorde allt möjligt för att stanna, hvilket dock befanns omöjligt till följd af tågets felaktiga sammansättning utan tillräcklig tyngd på bromsvagnarne, hvilket gjorde dessa onyttiga. Härtill kommer att det ännu icke är bevisadt, att han kom mer än fem minuter för tidigt fram till stationen, hvilket enligt reglementet strafflöst kan ske. Måhända var han den minst felaktige af alla, men den omedvetne solidariska ansvarigheten hos det högre befälet gör ofta att en underordnad måste lida i stället för en feiande förman. Stationsinspektorerna vid Nässjö och Sandsjö äro bådas i mer eller mindre mån felaktiga, derom torde vara föga tvifvel. Den förstnämnde afsände extratåget fem minuter för sent och gaf dess lokomuotivförare indirekt befallning att påskynda farten utöfver den reglementerade; ty tåget afsändes 25 minuter efter det ordinarie med order att icke hålla sig mer än 20 minuter efter detta samt mäste således genom ökad fart åka in dessa 5 minuter. Den sednare har på flera sätt uraktlåtit att vidmakthålla ordningen på sin station, hvilket isynnuerhet visar sig genom spårvexlarens frånvaro från sin post, oaktudt tåg väntades samt deri attinspektoren sjelf i det kritiska ögonblicket rentaf förlorade hufvudet. Hade spärvexlaren varit på sin post, kunde han utan ringaste svårighet ha ledt in extratäget på annat spår och hela affären hade aflupit med ett par söndersprängda landsvägsgrindar, någonting som icke är så alldeles ovanligt vid den vårdslösa framfart på statens jernvägar, som vi litet emellan se Jandsortatidningaroe framlägga. Då stationsinspektoren såg extratåget ankomma och vara ur stånd att stanna, synes han haft tillräckligt god tid af åtminstone en och en half minut att anbefalla det stillustående ordinarie tåget sätta i gäng, helst då detta redan ringt och var alldeles färdigt att afgå. I stället uppstår allmän förvirr.ng och ingen tänker på att rädda, der detta med en enda duglig person på platsen lätt borde ha gått för sig. Man säger att stationsinspektorerna nyligen blifvit tillsatts, utan att först fått ha lära tjenstens fordringar. De kunna således hatva felat genom total okunnighet och ansvaret drabber då den som tillsatt dem; ty iannat fell skulle det t. ex. unses som en giltig ursäkt, då ett fartyg stötte på grund samt lif och gods ginge förlorade, att säga det fartyget endast hade gjort helt få resor samt dess kapten och styrman ännu ej hunnit lära sig navipation. När jernvägar först öppnas i-ett and, måste man naturligtvis taga större delen af personalen ovan vid tjensten; men trafiken är då så liten utt alla hinna inöfva sig till dess den blir större. Då deremot i åtta år jernvägar varit i gång under sta. tens ledning, möäöste det naturligtvis finnas tillräcklig personal inöfvad, för jernvägsnätets hela utsträckning. Men uppenbart ligger det ej i det rådande systemet att envända den sporre, som finnes iunderordnades välförtjenta befordrande, utan att i stället besätta platserna, naturligtvis på mycket inflytelserik rekommenda!ion, med i detta hänseende okunnigt folk af ursprungligen högre samhällsställning, hvilka antivgen sköta sin plats vid jernvägstrafiken såsom bitörijenst stunder, eom de hafva fria från sitt egentiga yrke, eller ock i helt andra värt tillbragt sin krafugaste ålder samt nu hunnit blitva invalider i det ena eller andra hänseendet. Trafikdirektören her felat deri, att han uraktlåtit iakttaga en vanlig försigtighet vid bantågens anordnunde med obelastade broms: vagnar af otillräckligt antal, hvarifrån han skulle gått fri, genom någon kännedom om mekanikens enklaste lagar. Han har ätven tillstyrkt och sålunda deltagit i de afintensdenten utfärdade anordningar om trafikens bedrifvande, hvilkas felaktighet mycket förorsakat olyckan; men han kan häri anses ursäktad såsom emligen py på en plate, dit han utan föregående kunskap om trafiAo tta PS Arr Sn LL NA