Aftonbladet – 4 januari 1865, sida 3

Innan Abla plumsade ned i sitt halmbäås om afto en efter sådena morosamma söndagsqvällar, brukade Margreta säga : Du skall inte schåsa eå med den fjell. strykarn, utan hålla dig i skinnet, Abla: Ingen vet hvad godt det ärien sådan. Och det ser dåligt ut för ungt manfolk i alla fall, ett sådant slarf.? Jag har inte rört vid honom, det skal jag kontant säga bonom, och han kan säga detsamma?, sade den både tungoch lätt fotade tösen. ?Du må nu inte vara så ekoek dum så du gär sta och säger det till honom?, sade Margreta, eller skall du då alltigenom bli så soperent utan folkeskick 7? Asch nej då ! svarade Abla och snar. kade bekymmerslöst i båset. Emellertid brukade ofta Margreta ligga vaken om qvällarne och undra på hvad det var för något med den gossen att man inte kunde låta bli att se något ondt i honom, fast hen visst aldrig gifvit något skäl till sådant, åtminstone sedan han kom ini gården. Det var så underligt med att hon aldrig kunde se honom rätt in i ögonen. Hon undrade om han hade sådana ögon för andra som försökte att se på honom, som han hade för henne. Hon undrade också hvaraf det kom sig, att han aldrig kunde låta bli utt retas med Erik och al. drig tåla att denne, som var barnslig och barnkär, lekte med Carl Johan. Inne i stugan brukade han då alltid narra gossen från Erilk till sig; men utom stugeväggen hade hom sett att han satt ut foten mot honom och svor på stt han inte tålde se ungen. Ja, hwad han gör, men rak väg går han aldrig, sade hon, så godt vore det att for vöre af med det betinget. — Det skall bli ro attt se slutet en gång !t — (Forts)