ben gled ned för sängkanten, och en stugepilti bara linnet och med uppruggadt hår kom ölver golfvet, framemot bordet, ställde sig att rifva sig på ena hölten, visade med andra handen åt glaset, och sade: ?Bränvin !? Hå, pilt!? ropade morfadern och lyfte upp honom på knät. ?Du är inte rädd af dig ändå?? Gossen såg stinnt på honom. Riksdagsman tog upp ett stort, grönt, blankt papper ur plånboken och sade: Der skall du tå att sätta in hos mor! — Ge henne det, så skall du få komma på två ben igen. Margreta fick det; och det var en stor, grön tio-rdr! . Käre far! det går aldrig an!? sade hon blygt. Ah, jag menar visst!? svarade riksdags man och :teg upp. Carl Johan fick emellertid för egen räkning litet på köpet i klingande mynt, för att han var en gosse som ej var förskräckt af sig och för att han hette Carl Johan. Han hade fått det namnet, icke blott af bruket, som kallade alla svenskar i grannlaget det året (det var på fyratiotalet) för Carl Johan, utan förnämligast för det riksdagsman af den gamle kungen fått en medulj att hänga på bröstet och på något säti skulle bevisa sin erkänsla. Visst hette äfven hans egen yngste son Carl Johan, men han var döpt innan medaljen kom till och med något nytt måste den välkomnas. Grannfadern gick. Margreta satte sig att arbeta; men det ville ej längre gå. Hon tänkte blott i stället. Jonkaine lågo för henne som en blank, brandt svallgata, tyckte hon, den hon måste följa med utföre, antingen hon så ville eller ej. Prik hade gått upp på loftet att bevaka