— — — —— rick bort till en bänk och röjde rum för Jen ansedde gästen, under det den tredje mediöljande manspersonen stannade vid vattensån vid dörren, stödjande sig med ryggen mot dörrposten, med en landstrykares hela bekymmerslösa hållning. Det var en mörkhårad vacker ungdom med lifliga drag och djerfva spelande ögon, som han halfförstulet skickade omkring stuvan, men som först och längst stannade på husets matmoder och kanske redan i den stunden utstakade planer på hennes välvilja. Är det far, som har med sig den ? sade Margreta, visande åt dörren. ?Det må vara den Erik talte om i qväll, som hade varit i godt lag med Hulte-gossarne. Jo, jo, sade riksdagsman. ?En tarsig ett upptödelsebarn på gamla dar, när en bara har sju sörer sjelf. Hör nu, Margreta, har du en bädd och ett mål mat åt den junkern der; hemma myrar det folk i stugan.? Med lägre röst tillade han: Han skall bli betjent hos lagman med tiden, om det blir folk af en sådan. En fär två hundra daler om året. Lagman består det; och fast jag ville ta honom för intet, när ligman önskade det, så slapp jag inte från att ta pengarne med. Men jag lägger dem väl i sparbössan åt gossungestackarn! — Högt fortsatte han, vänd till ynglingen: Ber du matmodren vackert, du, så har hon visst något till lifs åt dig.? Ynglingen satte mössan för munnen och sökte se bonsblyg ut. Han tycktes besluten att, sävidt han kunde, lägga bort den så att säga dristiga gudsnådlighet, som tig geriet inlärt hans slägt, och nu visa sig som en väl försagd och reel kristen mans son. När matmodren fått fram litet sur mjölk och hafrebröd jemte något kallt kött och