kan; mångenstädes utsås och omhuldas fröen dertill af statskyrkans eget presterskap. Detta är sonut, men det bevisar bloit mångfalden af de orsaker, som kunna alsira sjukdomen, och nödvändigheten att arbeta på häfvande af missförhållanden i mer än en riktning. Unga och föga veienskapligt bildade män inträda i kyrkans tjenst och se framför sig en lång kedja af år utan anseende och bjelpliga inkomster. De söka efter ett medel an lätt och hastigt viuna både det ena och andra, och det medlet är att ställa sig i spetsen för en fanatisk rörelse, hvarigenom de lyckas beherrsku folkets både sinnen och kassa. Oft-st händer dock, att fanausmen, sålunda satt i gång, växer sina ursprungliga ledare öfver hufvudttochtages om hand af fullkomligt obildade äfveatyrare, som snart vända rörelsen emot hennes första herdar, förklara dessa för djetvulens redskap och hela vår troslära för en ?djeflalära?. Och hvarför? Jo, emedan vår lära yrkar, att menniskan skall lefca ef:er sin tro, att hennes vandel skall genom denna renas och förädlas, att hon skull bevisa sin tro med sina gerningar. Detta talet om gerningarne och om en ren vändel såsom trons frukt vilja erkeläsarne icke höra talas om; den som derpå lägger ringaste vigt tförklaras af dem predika en djellalära. Tro, och åter tro, är för dem det enda saliggörande; med tron allena mena de sig hafva kommit i ett tillstånd, hvari de äro höjda ölver alla pligter, emedan de na synda. Them renom är all ti reni, älven hvad som eljest anses ser ibland menniskor. När de vil hunnit detta stadium, befinna de sig i öppen fiendskap mot de sedliga och tförnvinge? institutionerna i det menskliga eumhället, som då till sitt eget värnande ofta ; alt för dem öppna fängelsets eller därhusets portar. Det borde vara öfverflödigt för dem, som söka afslöja läseriets törvillelser, röjande sig esomoltast i hemska brott, för hvilka menskligheten fasar, alt fritaga sig från all skymt al fiendtlighet mot den art afläseriet, hvari uppenbarar sig ett rent och djupt kändt andligt behof. Sådana läsare? mäste liksom hvar och en annen, som hyser en ren och fast grundad ötvertygelse, ega hvarje rättänkandes oskrymtade aktning. Men med dem må icke semmanblandas dessa sckterisler, som öfvermodigt och skamlöst bjuda spetsen åt hvarje försök ett öfvertyga dem, huru illa deras satser öfverensstämma med en sann kristendom, och som medelst upprabblende, uten minsta logiska sammanhang, at en förfärlig massa lösryckta bibelspräk kunna bevisa hvad som helst, så snart de träffa på personer, för hvilka ett dylikt upprabblande är bevis nog. Det är mot såduna folkförledare som samhället, och i första rummet presterskapet, borde uppträda med allvarligt nit, eburu visst icke med något slugs väldsåtgärder, hvilka endast utgöra olja på elden. Fanatism, i hvad väg som heist, förslöar själsförmögenheterna genom aut förslöa hågen att bruka dem. De vändas alla ät ew båll och försvinna för hvarje annat föremål än det enda. Detta ensamt räknas för eftersträfvansvärdt, de öfriga i bästa föll för hkgilliga, ofta för onda. Och i det enda bliiver, genom denna sinnesstämning, äfven nedlagd en ensidighet, en ofördragsamhet, ett högmod — alltsammans stundom förknippadt nied en förtviflan — bvarigenom den rent menskliga glädjen förbittras och ett slags monomani uppstär. Funatuismen blifver sälunda en olycksahg själssjukdom, som uppenbarar sig i ett allmänt törslöande och slitning. Läseriet, i sina förvillelser och öfverd:ifter, förvrider och förIöar menniskorna icke blott i religiösa ämnen, utan i allt. Detta är dess betänkligaste sida, och :äkerligen finnes för vederbörande få så vigtiga ämnen att taga i betraktande. Mer än ett verksamt medel mot det onda finnes icke: folkundervisning, en verklig och genomgripande undervisning. Men olyckligtvis hatva flera läsaresekter kommit till den punkt, att den mogna generationen icke vill tillåta den uppväxande att emotiaga en verklig bildning; och ännu olyckligare är, att en del af vårt presterskap tyckes icke utan välbehag åse denna gensträfvighet, på samma gång som det flerstädes af alla krafter motarbetar den reaktion af de friska krafterna i tiden, som på ett och annat område trädt fram i dagen mot de sjukliga fallenheterna, det ensidiga och ovisa nitet. H. R. Inrikes sjöfarten år 1863. NN . rs