on. Du har din gång fri, så lång dagen vaar, det vet du; men jag skall vara bunden id stugeväggen som hund vid hundbo. Om ag tog mig en liten rastestun efter en äng arbetsam dag, när jag hörde du var 105 gossen, så var det iute mer än du stänligt gör, Herlog! Jag känner mig nog ustbunden will arm och fot ändå, jag, äfven i om jag är ute en stund. Gud hjelpe den,l: som är bunden vid en karl, som ingenl. karl är!s Gående fram och tillbaka yttrade hon dessa ord, under det hon med möda drog at de snöiga ullvantarne och stampade med de frusna fötterna mot golfvet. Likagodt?, tillade hon, vi skola inte tala mer. Vi ba en gång talt ett ord för mycket, vi Aa begge.? sJa, det var väl den gångent, svarade han med en ovanlig krait, ?då det blef så sagdt, att jag skulle 1å bli hus bonde på Prestsäter och tå dottern till den rikaste man i socknen. Men sedandess har stugan bränt mig, det har du kanske blifvit var Tig, för Guds skull, tig Herlog!4 sade hon. ?Det är folk derute — det är visst far och någon mer.4 Dörren gick upp och två karlar, med en knappt uppvuxen yngling före sig, stego in och med icke litet buller och bång skakade at sig snön vid dörren. TREDJE KAPITLET. Det var riksdagsman i Prestsäter, som steg in, den unga Margretas far, en man af! stor värdighet och högt utseende?, rik och hedrad tföröfrigt. Han hade varit vid två riksdagar under Carl Johans tid. Erik, som var den andre i sällskapet,