—— — —— . vu—--—w PPrREkall potates till honom på en afsides bänk, satte han sig till maten med god min och god matlust, utan att likväl glömma hvarken bordsbönen, som han andäktigt knäppte händren för, eller att låta de spelande ögonen fara omkring de närvarande i stugan. Under det Margreta dukade fram smör och bröd med bränvin m. m. på det stora stora bordet åt fadren, tillsade hon Erik att gå dit upp på loftet och, så godt han kunde, reda ät den nya fjelldrängen. Nu, far, om I vill ta en sup!4 sade hon. Jag vet aldrig hvar Herlog tog vägen., Han var inte längesen här. cÅh, han smög ut genom dörren närjag kom in för tröskeln, sade svärfadern kort och menande. Tatargossen såg upp. — SÄt du, sade riksdagsmannen. Nå — hvarlör äter du inte?X sFar?4 yttrade Margreta. Ja visst! Små grytor kan ha stora örringar. Hvar har du gjort at henne, Abla, i qväll?? Hon skulle till tinget först och sen få gå hem till mor sin i minnesveckan. Det blir för dig det! sade riksdagsman: nen, vänd till gossen. sKäre far! sade Margreta åter varnande. Det bir visst aldrig godt af. Aldrig jag maken styggelse såg till skarpa ögon. sÅh, jag menar det kan vara väl så god! gry, som den bygde-slarfvan, dottern till Högrens-Anna. När du blir färdig mec henne, Abla, skall jag vara färdig med de: jag tagit på mig. . tHon är styf till att arbeta ändå, Ablat sade Margreta, styf för två.s Hör du derborta! Duger du till att ar beta, du?4 Gössen höll inne fräskeden, som har