Aftonbladet – 2 januari 1865, sida 2

en gång. Det må vara den, som vari Vestfjellet.? Tig still, Abla; hörde du inte hvad domaren sade? För resten må jag sjelf undra hvad lagman kan vilja honom — Friberg, som han kallar sig. Det är allt det likaste, att ingenting ha att göra med någon af det folkslaget.? I detsamma strök den ifrågavarande personen — en knappt fullvuxen tartar yngling — förbi de begge samtalande, med samma sekymmerslösa hållning, som han iakttagit inför rätten, och skickade dem i förbigående en djerf, hetsig blick. Han tog vägen nedåt andra stugan, der lagmannen hade sina rum, på samma gång denne och rätten, efter slutad dag, steg upp, och häradstjenaren släckte de fyra långvekade ljusen. I I ANDRA KAPITLET. Mellan de begge Prestsäters-gårdarne lågo, I förutom ett par nybrutna träden, endast steuI rös och ödsliga, backiga moras. De små inhägnade gärdena lågo närmast under fjellkanten. Vatten fanns ej bär inom synhåll, förutom Qvarnelfven, hvilken släpade sig arbetsamt fram förbi nedra Prestsäter, öfver stenig botten. Skog fanns deremot rik till gång på vid vestra kanten, och timmer fäll. des der så lång dagen var. Från öfra Prestsåter utströmmade stark! ljussken den qvällen, hvarom nu är fråga Vägen öfver trädena till granngården va belagd med bräder för den djupa smutsens skull, och folk letade sig fram der flock tals, ty det var den genaste vägen up til handelsmans på höfdingen (höjden), oc der tick man både ljus och husrum och mer: dertill. I nedra Prostsäter lyste blott ett enslig